Brottsförebyggande rådets nya rapport om kriminalitet och födelseland, som släpptes under onsdagen, är onekligen dyster läsning. Det har länge varit känt att invandrare och deras barn av en mängd skäl är överrepresenterade i brottsstatistiken. Det mest slående med Brå-rapporten är dock den höga överrepresentationen för andra generationens invandrare – det vill säga de som växt upp i Sverige men har två utlandsfödda föräldrar.
Bland män (som fyllt 15 år), födda i Sverige men vars föräldrar är födda i Afrika, misstänktes 30 procent för brott av polisen under den undersökta fyraårsperioden 2015-2018. Det vill säga nästan var tredje person. För Västasien (i praktiken Mellanöstern) är samma siffra 24 procent. Som jämförelse är motsvarande siffra 4,8 procent bland inrikes födda män med två inrikes födda föräldrar. Alla som är misstänkta av polisen är förstås inte skyldiga. Men alla skyldiga blir inte heller misstänkta.
Siffrorna visar tydligt att Sverige har ett svårt integrationsproblem. De mest brottsaktiva grupperna har nämligen sin bakgrund i de länder som Sverige tagit emot ett stort antal flyktingar ifrån – Mellanöstern och Afrika. Andelen misstänkta är dessutom genomgående högre hos andra generationen än hos första generationens invandrare.
Det sistnämnda är i hög grad en åldersfråga. Det är främst unga som begår brott. Enligt kriminologprofessorn Jerzy Sarnecki är resultaten inte heller särskilt överraskande. Han konstaterar att detta mönster går igen internationellt och att ”Sverige nu blivit ett vanligt invandrarland”. Det var snarare det faktum att Sverige tidigare lyckades bättre än andra länder med att integrera andra generationen som stack ut (SR 25/8).
Det finns förstås en mängd olika förklaringar till dessa siffror. I forskningen talar man om att man behöver vikta siffrorna mot olika socioekonomiska variabler. Överrepresentationen minskar om man tar hänsyn till sådant som ålder, ekonomiska förutsättningar et cetera. Det vill säga när man försöker räkna fram hur stor skillnaden skulle vara om de jämförbara grupperna exempelvis hade samma könsfördelning eller kom från lika fattiga hem. Men det är viktigt att komma ihåg att en sådan viktning inte innebär att förhållandena är annorlunda i verkligheten. De är bara ett sätt att försöka förklara varför situationen ser ut som den gör.
Inrikes födda med två inrikes födda föräldrar står nu för mindre än hälften av alla brottsmisstankar i samtliga undersökta brottskategorier. När brottslighet och utanförskap etnifieras på detta sätt skapas det lätt en ond spiral av fördomar, låga förväntningar och fortsatt utanförskap. De flesta misstankar rör förstås mängdbrott - som skadegörelse, bedrägerier och inbrott - snarare än de allvarligaste brotten. Men överrepresentationen är å andra sidan betydligt högre för de allvarligaste brotten. Misstanke om dödligt våld och rån är till exempel tio gånger vanligare mot personer med två utrikes födda föräldrar jämfört med personer med två inrikes födda föräldrar. För våldtäkt är misstanken tre gånger vanligare. Standardiserat för ålder och kön är misstanken fem gånger vanligare för de två förstnämnda brotten men ”bara” 70 procent vanligare för våldtäkt.
För integrationspolitiken är det av betydelse att förstå orsakerna till att så många invandrarkillar hamnar snett. För migrationspolitikens del kan man dock rakt av konstatera att den typ av politik som Sverige bedrivit, givet landets förutsättningar, leder till att brottsligheten blir väldigt hög i vissa grupper. Den stora migrationen har också kraftigt försämrat integrationsmöjligheterna. I ett väldigt segregerat samhälle är det svårare att bli en del av majoritetssamhället.
Att BRÅ presenterar fakta över hur det ser ut är välkommet. Debatten har länge präglats av spekulation, även om tendenser och mönster varit kända.
Vad gäller förklaringar till den uppkomna situationen lär det dock inte gå att nå enighet. Förklaringar är nästan alltid omstridda i samhällsvetenskap. Än mer så i politiken. Från vänsterhåll framhålls gärna fattigdom och diskriminering som förklaringar. Från högerhåll framhålls istället moral, individuellt ansvar och kultur.
I själva verket kan det vara svårt att skilja alla dessa variabler åt. Är det fattigdomen som orsakar gängkultur, narkotikamissbruk och dåliga skolresultat eller är det gängkultur och dåliga skolresultat i kombination med föräldrarnas svårigheter att etablera sig som orsakar fattigdom? Kulturella familjemönster går inte heller alltid att skilja från problem uppkomna i Sverige eftersom problemen ofta uppstår i mötet mellan olika normsystem. Sverige är med internationella mått ett mycket jämlikt land sett till materiella resurser. Men det betyder inte att det är lätt att bli en del av majoritetskulturen. Mycket talar för att Sveriges anti-auktoritära kultur - där normerna ofta är outtalade och konflikter undviks - skapar en extra svår kulturkrock om man är van vid tydlig, hierarkisk och patriarkal gränssättning.
Att en stor grupp klarar sig bra trots socialt tuffa villkor visar på frågans komplexitet. Mycket talar för att de enskilda familjeförhållandena, liksom individualpsykologiska faktorer, har en avgörande betydelse.
För Sverige som land är den uppkomna situationen oavsett förklaring en stor utmaning. Även om vi bortser från huruvida den totala brottsligheten ökat eller minskat eller huruvida brottsligheten utvecklats sämre i Sverige än i andra europeiska länder – vilket den har på vissa områden – så kan vi konstatera att viss brottslighet nu i hög grad blivit kopplad till etnicitet. Även klasstillhörigheten blir i allt högre grad kopplad till etnicitet. Erfarenheten från exempelvis USA pekar mot att det leder till motsättningar och svårigheter att hålla ihop samhället som Sverige tidigare varit förskonat ifrån.
Exempelvis riskerar främlingsfientligheten att öka och cementera problemen. Främlingsfientlighet skadar ett samhälle. Men ska vi förstå främlingsfientlighetens orsaker i syfte att motverka den måste den betraktas som ett förklarbart sociologiskt fenomen som allting annat. Attityder uppstår inte i ett vakuum.
Vi bör också vara på det klara med att ett brottsfritt samhälle är en utopi på samma sätt som ett klasslöst samhälle. Inget i exempelvis den amerikanska erfarenheten talar för att sambandet mellan utländsk bakgrund och samhällsposition kommer ändras på sikt. Vi får helt enkelt lära oss att hantera en situation där etnicitet är en faktor.
Det betyder förstås inte att enskilda individer, och till och med hela grupper, på sikt kan ”ta sig upp” i samhället. Det sker redan på individnivå i stor utsträckning. För grupper brukar det dock ske först när någon annan grupp ”kommer in underifrån”, vilket troligtvis är en delförklarning till den minskade brottsligheten bland etniska svenskar. Italienarna i USA är annars kanske det bästa exemplet på en grupp som lyft sig på det sättet över generationerna.
En förutsättning för att Sverige ska kunna hantera den uppkomna situationen är dock att vi slutar låtsas som att vi inte blivit ett mångkulturellt land och inser att med förändringen kommer både bra och dåliga konsekvenser som måste hanteras och diskuteras förbehållslöst.
Likabehandling, sammanhållning och tydliga krav är ledorden. För om samhället inte gör en tydlig skillnad på skötsamt och misskötsamt beteende kommer allt fler istället dela in människor efter deras bakgrund, vilket i slutänden alla förlorar på.
