Den andra juni sköts den kristdemokratiska tyska politikern Walter Lübcke i sitt hem av en nazist. Lübcke hade varit president för regionen Kassel under snart tio år. Tidigare hade han doktorerat i tidig sovjetisk ekonomi och som politiker utmärkte han sig med hållningen att Tyskland ska vara öppet för flyktingar.
Merparten av hans politiska gärning var emellertid att styra den stora och välmående Kasselregionen. Hans mördare var en av polisen välkänd nazist. En person som tidigare inte dragit sig för att utöva våld mot meningsmotståndare och minoriteter i landet.
Tyska nazister har mördat 195 personer sedan återförenandet mellan Väst- och Östtyskland. Mordet mot Lübcke har dock rönt mer uppmärksamhet då det är det första mordet utfört av nazister mot en politiker sedan 1940-talet.
Som kontrast kan nämnas att det är många decennier sedan Röda arméfraktionen mördade politiker och affärsmän i Västtyskland. Likaså är Östtyskland dött och begravet, utan några indikationer på att återuppstå. Tendensen är likartad i hela Europa: Den radikala vänstern har minskat sin synlighet och dess brukande av våld har på många platser helt försvunnit. Detta medan det högerextrema och islamistiska våldet inte ser ut att avta.
Den här utvecklingen bör inte passeras obemärkt. Den säger nämligen något väsentligt om den radikala vänsterns utveckling liksom jämförelserna mellan vänster- och högerextrema som inte sällan görs för att likställa extremismen. Mycket tyder på att den jämförelsen inte håller lika väl som den gjorde på 1900-talet.
I en studie skriven för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har forskarna Magnus Wennerhag och Jan Jämte gjort en historisk granskning av den radikala vänsterns aktiviteter i Sverige.
De visar hur antalet aktioner utförda av den radikala vänstern i Sverige minskat efter 2006, i synnerhet de präglade av våld. Organisationen Antifascistisk aktion (AFA) som var mest aktivt runt förra sekelskiftet tynade sedan hastigt. Revolutionära fronten (RF) tog vid under en period vid men minskade sedan i aktivitet för att, efter några uppmärksammade fängelsedomar, upplösas 2015.
Studiens författare konstaterar att i takt med att våldet har minskat har andra aktiviteter ökat i frekvens. De vänsterextrema har, som rapportförfattarna skriver, genomgått en ”rörelseövergripande avradikalisering”. Givetvis kan det ha spelat roll att vissa nyckelpersoner gripits och att polisens arbete varit avgörande i vissa fall. Men den större tendensen kan inte förklaras med gripanden och kommunala åtgärder. Vänsterextremismen i Sverige har mildrats och avradikaliserats på grund av andra skäl.
Många av aktivisterna blev äldre, skaffade barn. Blev ansvarsfulla och småborgerliga samhällsmedborgare. Sedan insåg många att de, likt sina föregångare från 68-generationen, kunde vandra in i institutionerna. Många blev offentliganställda eller gick in i akademin.
Väl där mötte de inte ett kompakt motstånd av borgerlighet utan en ljum och försiktig version av deras ungdomliga radikalism. Köttätande ifrågasätts. Lagom mycket. Det talas om jämlikhet, feminism och maktfördelning inom kommunerna. Men några samhällsomstörtande förändringar handlar det inte om.
Många av de mest radikala vänsteridéerna från sekelskiftet har lånats av såväl multinationella storbolag som de offentliga förvaltningarna och lokalpolitikerna. Samtidigt har de äldre vänsteraktivisterna inte bytts ut mot ett ungt och våldbejakande garde.
Vänsteraktivismen har i stället bytt skepnad och innehåll. På Instagram kan vänsterprofiler lätt och ledigt demonstrera sin dygdighet medan fansen klickar på gilla-knapparna. Det är en samtida trend att vara en miljömedveten och feministisk antirasist.
Det kostar ingenting förutom lite tid att uttrycka en kombination av dessa tre uttryck. Kombinerat med snyggt redigerade bilder på Instagram går det att komma undan med att propagera mot ytlighet och kroppsfixering genom ett medium vars själva livslust stavas yta och fixering vid det skenbara.
Idéerna som den så kallade autonoma vänstern lyfte på 1990-talet, som feminism och antirasism, saluförs idag på plattformar ägda av kapitalistiska giganter från USA som Facebook och Google. En sorts narcissistisk aktivism, konstant tillgänglig i telefonen har ersatt det mödosamma utdelandet av flygblad, demonstrerandet och de handgripliga aktionerna. Kapitalismen kanske inte kan demokratisera Kina men tycks kunna göra det med vänsterradikalerna i Sverige.
MSB-studien visar även att de som anslutit sig till vänsterextrema grupper i regel kommer från socioekonomiskt välmående hem och att de ”sällan uppvisar sociala problem”. Detta kan kontrasteras mot radikala islamister och högerextrema som ofta uppvisar någon kombination av social- och ekonomisk problematik i hemmet. Vänsterradikalerna hade alltid valet att träda in i samhällsgemenskapen.
En intressant observation, som uppmärksammas i studien, gjordes av det statliga organet Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism. Det uppstod enligt Nationella samordnaren en ”gränsdragningsproblematik” i deras arbete eftersom det är svårt att avgöra när en person blir en radikaliserad vänsterextremist.
Förklaringen till detta torde vara att, som det står i studien ”vänsterradikala åsikter oftare är legitima i vårt samhälle än högerradikala eller radikalt islamistiska åsikter”. Vänsterradikalismen har avväpnats, bokstavligt talat, och i en urvattnad form blivit en del av vårt samhälles mittenfåra.
Många tv-serier har något budskap som tangerar kritik mot multinationella företag, ojämställdhet eller dålig etnisk representation. Kapitalismens aktörer har på ett smidigt sätt insett tidsandan och lånat dess främsta uttryck. Vänsterradikalismen är inte längre något ytterkantsfenomen utan något som omhuldas av betydligt fler än tidigare. Vänsterns etablissemangskritik från sekelskiftet kramades ihjäl av etablissemanget.
Detta kan kontrasteras mot högerextremismen och islamismen som i högsta grad är, av offentligheten, motarbetade fenomen. Dess förespråkare är på ett helt annat sätt än de vänsterextrema utanför samhället och betraktar det därmed, som Lübckes mördare eller IS-terroristerna, som en fiende.
En viktig slutsats av detta är att vänsterextremismen som våldsam politisk kraft inte utgör någon fara för samhället. Undantag finns. Den våldbejakande djurrättsaktivismen, som sedan tidigt 2000-tal, varit isolerad från resten av aktivisterna, har idkat våld både mot djuruppfödare och bönder, vilket GP vid ett flertal gånger rapporterat om. Men denna aktivism hör trots allt till undantagen. De gånger våld använts i övriga fall så har det främst riktats mot politiskt aktiva nazister. Även detta våld har gått ned i Sverige visar studien.
Skillnaden mot våldbejakande islamister och nazister är därför väldigt tydlig: Dessa två grupper utgör en fara för samhället i stort, vilket mordet i Kassel på Lübcke eller masskjutningen i amerikanska El-Paso vittnar om.
Trots att de nazistiska organisationerna splittras och omformas i Sverige (senast lade Nordisk Ungdom ned och Nordiska motståndsrörelsen splittrades) så består ofta en kärna av personer som inte drar sig för att använda våld.
Vänsterextremister agerar i stället i högre utsträckning inom systemets ramar. I Storbritannien och USA ägnar de sig åt att stoppa talare på universiteten och anmärka på andelen vita män i olika församlingar. De kan givetvis agera antidemokratiskt och skada fungerande samhällsinstitutioner, men de avhåller sig oftast från direkt våld.
1900-talet fylldes av vänsterbetonat våld. Regimer med massmord på sitt samvete, radikala gerillor som utförde kidnappningar samt terrorgrupper som inte drog sig för att mörda civila eller statliga tjänstemän. 1990-talets autonoma vänsterrörelse arbetade på en annan skala men var inte desto mindre antidemokratisk, även om den ständigt hävdade motsatsen.
Det är ett framsteg för såväl vänstern som samhället i stort att vänsterradikalismens olika grenar från 1900-talet har tynat och omformats. Aktivisterna hittade andra mer fredliga sätt att kanalisera sitt engagemang. Det innebär också att analyserna av, och åtgärderna emot, den politiska radikalismen måste uppdateras.
Just nu kan inte den radikala vänstern men något mått mätt förklaras vara ett hot mot demokratin och dess medborgare. Högerextremismen och dess ideologiska parhäst islamismen visar däremot inga tecken på att försvagas. Det är mot dessa två rörelser som udden i det demokratiska samhällets självförsvar måste riktas.
