Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Finansminister Magdalena Andersson (S) under måndagens traditionsenliga budgetpromenad från Finansdepartementet till riksdagshuset. Bild: Claudio Bresciani/TT

Håkan Boström: En stimulansbudget utan långsiktighet

Det är rätt av regeringen och dess stödpartier att satsa rejält i budgeten inför 2021. Välfärden och de rättsvårdande myndigheterna hade dock förtjänat mer långsiktighet.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Regeringens budgetsatsningar landar på drygt 100 miljarder kronor, fyra gånger mer än förra årets budget. Rekordsumman motiveras med att coronakrisen skapat en global lågkonjunktur och satt landets ekonomi under press.

Det är klassisk konjunkturpolitik att staten öppnar plånboken vid en kris av det slag vi just nu befinner oss i. Att det rör sig om en extern chock i form av ett virus, gör det ännu mer välmotiverat att gå in med statliga pengar. Vid en vanlig strukturkris i ekonomin, som drivs fram av teknikutveckling, ändra efterfrågemönster, ny konkurrens et cetera, finns det en poäng låta att ineffektiva företag slås ut för att ge plats åt nya aktörer och branscher. Men ekonomin befinner sig inte i ett sådant läge nu och är inte i behov av något ”stålbad”. Den riskerar snarare att skadas långsiktigt utan efterfrågestimulanser.

Storleken på budgeten är därmed försvarbar. Hur är det då med fördelningen? En fjärdedel av satsningarna – 25 miljarder kronor – går till välfärden. Denna satsning är i stort sett okontroversiell och skulle möjligen kunnat vara större. Sjukvården har en stor vårdskuld att beta av framöver. Äldreomsorgen förtjänar onekligen ett lyft. Högeroppositionen har inget att invända utan vill snarast ha en mer långsiktig satsning på dessa välfärdsområden. Sveriges kommuner och regioner menar att pengarna knappt räcker till att täcka de nuvarande behoven och efterfrågar också mer långsiktiga satsningar – regeringens pengar är öronmärkta för 2021.

Merparten av budgetsatsningen går dock inte till ”välfärdens kärna” utan till att göra de olika regerings- och samarbetspartierna nöjda. Socialdemokraterna har fått igenom att den högre a-kassan förlängs med två år. Centern får en tillfällig sänkning på arbetsgivaravgiften för unga, Liberalerna ett jobbskatteavdrag, Miljöpartiet får miljösatsningar för 11 miljarder.

Skattesänkningarna – merparten tillfälliga – uppgår sammanlagt till 27 miljarder kronor. Hälften av dem riktas till hushållen, hälften till företagen. Exempelvis införs ett investeringsstöd och bolagsskatten sänks (något Liberalerna drivit). Företagen har också redan fått akut krishjälp under året i form av permitteringsstöd. Bland de mindre satsningarna – de som handlar om miljoner snarare än miljarder – kan nämnas en särskild satsning på skolan i utsatta områden (L) och pengar till vägunderhåll på landsbygden (C). Totalt satsas dock större belopp på landsbygdsutveckling, vilket är behövligt.

Det finns ingen anledning att såga den här budgeten med fotknölarna. Genom att regeringen lånar till satsningarna har alla inblandade partier kunnat göras på gott humör. Balansen mellan skattesänkningar och utgiftshöjningar har också upprätthållits. Mest tveksamt av förslagen är troligen Centerns – och tjänsteföretagens lobbyorganisation Almegas – gamla käpphäst om allmänt sänkt arbetsgivaravgift för unga, en reform som kostar 7,5 miljarder kronor och som de flesta experter dömer ut som ett ineffektivt sätt att öka sysselsättningen. Mer genomtänkta skattesänkningar hade varit att föredra.

Det som är mest allvarligt är dock vad januaripartierna inte prioriterar. Försvaret och rättsväsendet har uppenbarligen inte haft någon representant vid förhandlingsbordet. Regeringen ger lite mer pengar till Polisen och Kriminalvården, men knappast tillräckligt. Den verkar också ha glömt att Åklagarmyndigheten och domstolarna behöver förstärkas om det inte ska uppstå flaskhalsar i rättskedjan.

Budgeten är på det hela taget en kompromissprodukt mellan de inblandade partierna. Som satsning för att med finansminister Magdalena Anderssons ord ”återstarta Sveriges ekonomi” får den också godkänt. Som budget för att komma till rätta med Sveriges långsiktiga problem – kriminalitet, utanförskap, eftersatt infrastruktur, välfärdens kärna – hade man dock kunnat önska en mer genomtänkt produkt.