Sverige har fått en ny statsminister. Men Magdalena Andersson (S) leder en regeringskoalition som ser ut att falla samman inför öppen ridå. Centerpartiet meddelade på onsdag morgon att de släpper fram Andersson men inte kommer rösta på regeringens budget.
Därmed kommer Andersson få regera på högeroppositionens budget. Det innebär att två av fyra budgetar den här mandatperioden har varit borgerliga, trots en socialdemokratisk regering.
I sak är det bra att högerbudgeten går igenom. Det blir mer pengar till polisen, sänkt skatt – inte minst för pensionärerna och en förstärkning av sjukvården bland annat. Detta jämfört med regeringens egen budget där det istället satsas på skogsinköp och byggsubventioner. Visserligen är inte oppositionens budgetförslag heltäckande, men 20 miljarder (av de totalt 75 miljarder som regeringen satsar i år) är mycket pengar. Ett normalt år hade det utgjort hela reformutrymmet.
Sveriges regeringsmakt befinner sig nu i något som liknar kaos. I de flesta länder avgår en regering som inte kan få igenom sin budget. Det har tidigare ansetts självklart även i Sverige. För det blir svårt för väljarna att utkräva ansvar om en regering bedriver oppositionens politik. Men Socialdemokraterna är uppenbarligen beredda att kasta de flesta principer över bord för makten. Stefan Löfven lovade så sent som i somras att avgå om budgeten föll. Istället avgick han självmant så att S kunde trolla bort detta löfte.
Centerpartiets agerande är ännu mer av ett logiskt haveri. C har hela tiden hävdat att ”ytterkantspartierna” ska hållas utanför allt inflytande. Det var det som fick Centern att lämna borgerligheten. Men nu släpper man först fram en statsminister som öppet förhandlat och slutit en uppgörelse med Vänsterpartiet, för att sedan släppa fram en budget som Moderaterna och Kristdemokraterna tagit fram tillsammans med Sverigedemokraterna.
Centern tvingar alltså Socialdemokraterna att bedriva Sverigedemokraternas politik. Det är rena snurren. Åtminstone givet Centerns egen linje. Men det visar övertydligt att motståndet mot SD aldrig handlat om verkliga sakfrågor för C:s del, utan om symbolpolitik.
Även Vänsterpartiets agerande innehåller en del märkligheter. V:s uppgörelse med Magdalena Andersson om höjda pensioner berör inte den här budgeten utan kommer läggas på riksdagens bord i vår. I praktiken är V:s enda möjlighet att få igenom förslaget att Sverigedemokraterna stöder det. SD är nämligen det andra oppositionsparti som driver höjda pensioner. V har sålt sitt stöd i utbyte mot något regeringen inte kontrollerar.
Slutligen är det i skrivande stund oklart om Miljöpartiet kommer sitta kvar i regeringen efter Centerns näsbränna. Det är framförallt deras satsningar som försvinner när högerbudgeten går igenom. MP gick med på eftergifter till Centern för att C skulle stödja regeringen i statsministeromröstningen. Centern belönar dem genom att i praktiken rensa budgeten från MP-politik. Bra i sak, men det måste kännas bittert för MP.
Sammantaget ser vi fyra partier på den rödgröna sidan som hugger varandra i ryggen, vilseleder och motarbetar varandra så fort de får chansen. Under tiden växer allvarliga samhällsproblem som utanförskapet, kriminaliteten och energikrisen. Försummade och förvärrade under hela mandatperioden. Sverige förtjänar ett bättre styre än så.
