Tisdagen den 17 maj 2022 blev någonting extra i modern nordisk historia. Samtidigt som Norge högtidlighöll sin grundlagsdag och firade syttende mai gjorde Finlands president Niinistö statsbesök i Sverige, där han träffade såväl statsminister Magdalena Andersson som kung Carl Gustaf.
På morgonen undertecknade utrikesminister Ann Linde vår ansökan om medlemskap i Nato och på eftermiddagen skrev hennes kollega Pekka Haavisto i Finland under motsvarande dokument.
Signalerna från övriga nordiska länder har varit ytterst positiva. Norges statsminister Jonas Gahr Støre talar om ”en milstolpe för det nordiska samarbetet” och Danmarks Mette Fredriksen uttrycker sig i nästan precis samma ordalag.
Även svårflirtade medier ger tummen upp. Den klassiska danska boulevardtidningen Ekstrabladet skriver att ”Finland och Sverige ska vara hjärtligt välkomna”, medan Norges stora kvällstidning VG menar att ”Norden försvaras bäst när alla de nordiska länderna är med i försvarsalliansen” och att årets syttende mai blev en märkesdag.
VG:s salte tecknare Roar Hagen kompletterar med en omtolkning av Edvard Munchs målning ”Skriet”, där de båda figurerna i bakgrunden har ersatts av Magdalena Andersson och den finländska statsministern Sanna Marin, medan den olyckliga gestalten längst fram påminner väldigt mycket om en viss V. Putin.
Entusiasmen är förstås inte enhällig. Äldre svenska socialdemokrater har redan före besluten känt starka fantomsmärtor i den moraliska stormaktens alliansfrihet. Åtta av 200 finländska riksdagsledamöter röstade nej till att ansöka om medlemskap. Men helhetsintrycket är ändå ett av utandning, av den där lättnaden som kommer när ett kämpigt beslut till sist har fattats. Tiden som ligger framför oss blir ingalunda problemfri – det kommer om inte annat Turkiet att se till – men det finns en betydelsefull samsyn hos dem som bär ansvar om att vägvalet är rätt.
Skälet till medlemskapsansökningarna är att de ligger i Sveriges och Finlands nationella intresse. Med en våldsbenägen och alltmer aggressiv stor makt (snarare än stormakt) i grannskapet är det förnuftigt att se till att man inte står ensam. Men även om egenintresset står i centrum får medlemskapet också till följd att vänligt sinnade grannländers belägenhet förbättras, när vi kan planera gemensamt och två nya försvarsmakter med betydande kvaliteter kan integreras fullt ut med Nato.
Och så kan det här med Norden bli grädde på moset ifall medlemskapet gör att det ömsesidiga intresset och medvetenheten förstärks. Kontakterna nordiska länder emellan brukar för all del vara vänliga, även om det blev en smula ansträngt under pandemin, men det finns utrymme för samarbete av mer systematiskt slag. Dels kulturellt, där vi har tappat väldigt mycket mark jämfört med när Norden var ett i hög grad gemensamt offentligt rum. Dels politiskt, där vi behöver bli mycket bättre på att värna gemensamma intressen och se till att vi inte reduceras till rundningsmärke när de stora elefanterna dansar.
