Ordet lagom "sprider sig som en löpeld över världen", skriver Norstedts förlag i presentationen av Göran Everdahls "Boken om lagom".
Lagom har inte någon motsvarighet på andra språk utan måste översättas med fraser. Lagom är ett sympatiskt, rent av solidariskt ord, som hamnat i oförtjänt vanrykte - precis som snäll, ljummet, mellanmjölk, mellanöl, medelklass och Landet Lagom. Ordet betyder alltså inte medelmåttig utan "varken för mycket eller för litet, utan överdrift, för ändamålet lämplig, passande, måttfull".
Lagom är en hyllning till måtta, anständighet, rim och reson, vänlighet, proportioner och sans och balans. Det är släkt med ord som rimlig och vettig och tar avstånd från överdrifter och överdåd. Lagom är helt enkelt bäst i många sammanhang men kanske inte i till exempel skidsprint. Ingen av oss satt väl och önskade att Stina Nilsson skulle bli lite mer lagom bra. Där är bäst lagom!
"Att vara medvetet lagom, ta sina egna beslut om karriär, kläder, resor och mat - unna sig glädje utan att skada världen överdrivet, det är också ett sätt att vara lagom. Vettigt och sympatiskt förstås, men också nödvändigt med begränsade globala resurser. Det är bättre för både oss och planeten om vi konsumerar lagom. Det finns något rimligt med lagom, hållbart i ordets alla bemärkelser. Lagom i god mening är kvickhet som inte sårar, värme som inte torkar ut och svalka utan hårda vindar", skriver Göran Everdahl. (Han är för övrigt en av det underbart lagom SVT-programmet Go´kvälls trevligaste, kunnigaste och mest humoristiska bok- och filmrecensenter.)
Stefan Löfven talade i veckan i EU-parlamentet. Talet mottogs överlag väl. Det var nog ett lagom tal för i sitt svarsanförande sa EU-kommissionens Valdis Dombrovskis:
– När vi ser framåt borde EU inspireras av lagom.
Det slog mig att det också vore bra om vi själva, i Sverige, lät oss inspireras av lagom i vårt umgänge med varandra, på sociala medier och i offentligheten.
För två veckor sedan skrev jag en krönika om Ebba Busch Thors tillkännagivande på Facebook, där hon skrev:
"Vi kan samtala med samtliga riksdagspartier i syfte att nå samsyn i enskilda sakpolitiska frågor där det finns förutsättningar för att stärka stödet för den politik vi för."
Jag fick många reaktioner, de flesta positiva, några var kritiska. Men jag väntar fortfarande på att någon skall berätta för mig på vilka förfärligheter som skulle drabba riksdagen, politiken eller landet om partiföreträdare för andra partier skulle samtala eller överlägga med Sverigedemokraterna i enskilda frågor.
Men i stället får jag veta att jag saknar historisk kunskap, förmåga att blicka framåt eller förståelse för vilket parti SD är. Jag får också upplysningar om nazismens illdåd under 1930- och 1940-talen, uppenbarligen för att illustrera vad som skulle hända om KD skulle samtala med SD och alla andra partier i enskilda sakfrågor. Någon påstår att GP inte längre är en liberal tidning, när frågan som många liberaler i dag ställer sig snarare är om Liberalerna fortfarande är ett liberalt parti. Och så sticker påståendet om brunfärgning fram sitt fula tryne.
Så ser stora delar av debatten ut i dag. Och värre. Etiketter, brunmålning, tillmälen, generaliseringar, avståndstaganden, elakheter, hätskhet, oförsonlighet och beskyllningar breder ut sig i offentligheten. Är du inte uttalat mot så är du för. Lyssnar man på fel sida så legitimerar man det onda. Man är antingen ond eller god, tycker rätt eller fel, nyanser göre sig icke besvär. Att snabbt positionera sig på rätt sida tycks vara viktigare och riktigare än att försöka förstå, resonera och bemöta i sak.
Då och då rusar flocken åt ett håll, bara några få vågar vända blicken åt andra hållet och höja rösten, framföra en annan åsikt än den gängse och bekväma.
Tolerans mot oliktänkande, ambivalens, både och, erkännande av frågors komplexitet och dubbelhet får allt oftare stå undan för självgod tvärsäkerhet.
När en Bengt Ohlsson, en Lena Andersson, en Stina Oscarson eller på sin tid en Per Ahlmark visar mod och integritet och lyfter fram andra perspektiv än de för stunden rådande, då utfärdas förkastelsedomarna utan misskund och till synes utan reflektion.
Och nåde den som står i vägen för dreven och hatstormarna. Chefen för Kulturhuset i Stockholm, Benny Fredriksson, stod inte ut och tog sitt liv. Rysslandsforskaren Martin Kragh angreps hårt av olika debattörer för sin forskning om rysk desinformation i Sverige och sedan kom hoten, trakasserierna och dataintrången. Martin Kragh bröt ihop.
Alice Teodorescu, som precis värvats av M-ledaren Ulf Kristersson för att ta fram Moderaternas nya idéprogram och därmed lämnat tjänsten som GP:s politiska redaktör, har under sina fyra år på GP visat stort mod och hög integritet. Hon har "varit trogen sina principer och idéer oavsett omgivningens uppfattningar", som Alice själv uttryckte det. Hon har gått mot strömmen trots att det understundom varit obekvämt. Hon har alltid skrivit i enlighet med sina värderingar. Alice har "skapat och drivit opinion" och påverkat den politiska debatten i Sverige. Hon har vågat vara kontroversiell och hon har lästs och blivit uppskattad av många, många läsare. Jag är stolt över att ha haft Alice Teodorescu som politisk redaktör på GP och ser fram emot att läsa hennes månadskrönikor på denna ledarsida framgent.
Jag är också stolt och glad över att GP:s ledarskribent Adam Cwejman blir ny politisk redaktör. Jag är övertygad om att Adam kommer att fortsätta att leda och skapa modig, spännande, tongivande och tankeväckande opinionsjournalistik på GP:s ledarsida.
