Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Peter Hjörne: En händelse som ser ut som en tanke

Med ett Nato-medlemskap får vi en försäkring. Men vi får aldrig mer se försvaret som ett särintresse, göra det till ett "enveckasförsvar" eller skrota beredskapslager och bara lita till internationella försörjningskedjor igen.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Den storpolitiska nyhet, som har överraskat minst, i varje fall i vår del av världen, var torsdagsmorgonens besked från Finlands president Sauli Niinistö och statsminister Sanna Marin.

Som vanligt, lockas man att säga om Finland, var budskapet kort, kärnfullt och kristallklart, utan krusiduller:

"Ett medlemskap i Nato skulle stärka Finlands säkerhet. Som medlem i Nato skulle Finland stärka hela försvarsalliansen. Finland måste utan dröjsmål ansöka om medlemskap i Nato. Vi hoppas att de nationella åtgärderna som ännu krävs för att fatta beslut vidtas skyndsamt under de närmaste dagarna."

Jag minns ett lunchseminarium i Helsingfors för många år sedan då den dåvarande finländske statsministern Paavo Lipponen var värd. Några höga svenska diplomater var närvarande och en diskussion vidtog om Sveriges och Finlands olika hållning i en EU-fråga. Den svenska hållningen var mer inlindad och inte så entydig som den finländska:

– Nåja, ni svenskar talar med så mycket grädde på tänderna, utbrast då Paavo Lipponen. Ett nog så talande uttryck! Mindre snack, mer verkstad!

Många politiska kommentatorer i Sverige har uttryckt sin beundran för den finländska statsledningens kompetenta, tydliga och öppna sätt att hantera Natofrågan. Viktigare än vad vi tycker i Sverige är givetvis vad finländarna själva anser. Och det är tydligt. Nära 80 procent av finländarna är för ett Natomedlemskap efter decennier av folkligt motstånd. Den politiska ledningen anses också ha skött processen väl.

I Sverige har kritiken mot Socialdemokraterna och regeringen stundtals varit hård, inte minst mot tunga socialdemokratiska ministrars omsvängning. Den blev uppenbar när utrikesminister Ann Linde och försvarsminister Peter Hultqvist, tillsammans med företrädare för samtliga riksdagspartier, i fredags presenterade regeringens och riksdagspartiernas säkerhetspolitiska analys. Visserligen säger ministrarna det inte rakt ut men det är svårt att tolka, åtminstone Ann Lindes uttalande som något annat är ett stöd för en Natoansökan:

– Den främsta konsekvensen av ett svenskt medlemskap i Nato är att Sverige skulle bli en del av Natos kollektiva säkerhet och omfattas av säkerhetsgarantier enligt artikel fem. Det skulle höja tröskeln för militära konflikter och därmed ge en konfliktavhållande effekt i norra Europa, sa utrikesministern och la till att "efter det gedigna arbetet så har jag min övertygelse klar".

Till och med hos den tidigare "icke-Natogaranten" Peter Hultqvist kunde man skönja en omsvängning:

– Vid ett eventuellt Natomedlemskap skulle det nordiska försvarssamarbetet kunna fördjupas inom Nato, även det nordisk-baltiska samarbetet skulle kunna fördjupas, menade försvarsministern.

Det är samme man som i höstas, på Socialdemokraternas partikongress, kategoriskt avvisade ett Natomedlemskap:

– Det blir inga ansökningar om nåt medlemskap så länge vi har en socialdemokratisk regering. Jag kommer definitivt aldrig så länge jag är försvarsminister att medverka i en sådan process. Det kan jag garantera alla.

Han, liksom andra företrädare för socialdemokratin, har försvarat sin "eventuella" omsvängning med att "det finns ett före och ett efter den 24 februari när Ryssland överföll Ukraina". Det är sant och det gäller såväl svenska och finska väljare som politiker i de båda länderna.

Men det är också sant att det finns fyra partier i Sveriges riksdag som sedan olika länge har varit för ett svenskt Natomedlemskap. De har grundat sin syn på bland annat Rysslands aggression mot Georgien och annekteringen av Krim men också på att Sverige i realiteten för länge sedan lämnat sin alliansfrihet genom det djupa samarbetet med Nato. De har haft rätt och Socialdemokraterna, liksom Sverigedemokraterna har haft fel. Man kan rimligen inte ha en säkerhetspolitik för evig fred för att omedelbart behöva ändra den så snart del blir allvar och krig i vår närhet. En säkerhetspolitik skall ta höjd för det värsta inte för det bästa, precis som en försäkring.

Det är dock historia, precis som den egentligen obegripliga demonteringen av det svenska försvaret och den svenska beredskapen, för vilket både socialdemokratiska och borgerliga regeringar är ansvariga – men där vårt mer eftertänksamma grannland Finland valde en annan väg.

Det viktiga nu är emellertid inte det som var, utan att lära av tidigare misstag och därmed kunna fatta beslut som är långsiktiga och som kan tjäna vårt land väl både i medgångs- och ofärdstider. Vi får därför aldrig mer se försvaret som ett särintresse, aldrig mer göra det till, vad den tidigare ÖB:n Sverker Göranson för tio år sedan kallade, ett "enveckasförsvar". Vi får aldrig igen skrota beredskapslager och bara lita till internationella försörjningskedjor.

Det mesta, om än inte allt, talar för att vi bör gå med i Nato. Inte minst för att, som den polske historikern Adam Michnik sa: Putin har aptit som en haj. Han vill ha allt."

Det mesta tyder också på att vi kommer att lämna in en ansökan om medlemskap "utan dröjsmål". Man kan, med all rätt, vara kritisk mot Socialdemokraterna i Natofrågan. Men sedan några månader har Magdalena Andersson med fast och skicklig hand fört Sverige mot det som hon av allt att döma vill åstadkomma – ett svenskt medlemskap i Nato.

Nu återstår den förutsägbara spurten. I dag, söndag, fattar regeringspartiet sitt beslut. På måndag diskuterar riksdagen den säkerhetspolitiska analysen och regeringen sammanträder för att besluta i frågan. På tisdag besöker Finlands president Niinistö Sverige och Magdalena Andersson. En händelse som ser ut som en tanke och sannolikt är just en tanke – en tanke om att presentera en samtidig Natoansökan.