Svenskt ointresse för konstitutionen har en tradition: det har aldrig funnits någon större debatt om statens grundläggande struktur. Det har inneburit att den svenska historien har få tydliga brottytor. I huvudsak har författningen vuxit fram organiskt, utan stora principdebatter.
Men jag tycker att denna avsaknad på principiellt tänkande visat sig vara ett problem. 1974 års regeringsform håller inte för den stress som förändrade förhållanden innebär. Det finns många klagomål – att det saknas en författningsdomstol, att regeringen när den tillträder inte behöver någon majoritet och så vidare – men jag vill här ta upp två andra saker.
Mitt första klagomål ansluter till regeringsbildningen 2018. Enligt 6 kap. 3 § regeringsformen ska efter ett val riksdagen rösta huruvida den sittande regeringen ännu har dess förtroende. Det är i grunden en sympatisk regel: har regeringen riksdagens förtroende, behöver man inte gå in i en regeringsbildning. Men regeln lider av en stor och uppenbar brist: om och när riksdagen uttalar att den saknar förtroende, har regeringen inte längre mandat – den är bortröstad.
Vem träder i dess ställe? Den tidigare regeringen sitter kvar, men den har inget mandat längre. Det leder till handlingsförlamning. Regeringsformens regel är inte bra, och det är faktiskt onödigt. Den tyska författningen föreskriver istället att förbundsdagen endast kan uttala sitt misstroende om den samtidigt röstar på ett alternativ. Man kallar detta för konstruktivt misstroendevotum. Varför tänkte ingen på det i Sverige? Varför hade vi under hösten 2018 en formellt avsatt regering, när en bättre regel är uppenbar – om att man tänker på att det kan ta tid att få fram en ny regering.
Mitt andra klagomål ansluter till den fullmaktslag som nu efter en närmast löjeväckande kort beredningstid antagits. Varför har Sverige ingen konstitutionell lagstiftning om kriser i fredstid? Varför måste – som advokaten Carl Lindstrand visat – en demokratiskt inte helt invändningsfri lag pressas igenom på kortast tänkbara tid?
Det finns regler för kristider, men dessa reglerar myndigheter, inte riksdag och regering. Vid en livsmedelskris har exempelvis Livsmedelsverket vissa maktmedel, men vad händer om Livsmedelsverket i en större kris måste samordnas med andra myndigheter? Hur ser situationen ut om coronakrisen leder till en livsmedelskris? Vem kan göra vad? Hur samordnas myndigheterna, vem sliter konflikten om de inte kan komma överens?
Det är ganska uppenbart att det behövs någon med samordnande ansvar i omfattande kriser. Denna någon måste vara politiken: vägningen mellan smittskydd och livsmedelsförsörjning är ingen expertfråga, utan en politisk fråga om vilket pris – smitta eller svält – som är det högre. Alltså måste regeringen ha det samordnande ansvaret under riksdagens översyn.
Regeringsformen har flera sådana brister. Den är en författning för vackert väder. Den håller – som hösten 2018 visat – knappt ens under normala förhållanden, och än mindre i kriser.
När ork finns att tänka på annat än corona, bör en grundlig författningsomdaning vara en punkt på att göra-listan.
