God fortsättning på det nya året, önskar vi varandra. Kanske borde vi i stället önska varandra bättre fortsättning, för början av 2021 har onekligen varit minst sagt skakig. Pandemin släpper inte greppet om världen. Dödstalen stiger, smittspridningen ökar, sjukvården går på knäna, företag går under, många länder tar till hårdare regleringar och människor har slungats in i fattigdom.
Som om det inte räckte: Stormningen i veckan av Kapitolium, den amerikanska demokratins viktigaste institution, chockade USA och världen. Även om nästan inget Donald Trump gör eller säger längre förvånar så var det nog få som kunde föreställa sig att han skulle hetsa ett rövarband med högerextrema tokstollar att storma och vandalisera kongressbyggnaden.
– We love you, you are very special. I know how you feel, sa den president, som den konservative historikern och författaren Robert Kagan kallat republikanska partiets Frankenstein.
Men nu har till och med riktigt inbitna Trump-trotjänare fått nog av lögnerna och försöken att underminera tilltron till valresultatet. Vice president Mike Pence gjorde vad han skulle när han utropade Joe Biden till president i senaten.
Mitch McConnell, den republikanske senatsledaren, tog äntligen bladet från munnen och fördömde i ett tal alla försök att ogiltigförklara valresultatet. Två ministrar i Trumps regering avgick. Mängder av Vita Huset-medarbetare sa upp sig. En rad republikaner tog avstånd från sin ledare. Twitter och Facebook stängde Trumps konton.
Representanthusets ledare Nancy Pelosi kräver nu att Trump avsätts i förtid enligt 25:e tillägget till konstitutionen eller på nytt ställs inför riksrätt. Konservativa Wall Street Journal uppmanade president Trump att avgå. CNN:s främsta nyhetsankare och kommentatorer, som alltid varit mycket kritiska mot Trump, skrädde inte orden. De menade att Trumps agerande var en skam för nationen och att presidenten gjort sig skyldig till uppvigling och "antiamerikanism".
En påtagligt stukad Donald Trump fördömde i torsdags stormningen och bekräftade att en ny administration tillträder den 20 januari, så nära han någonsin kommit till att erkänna sig besegrad. Få tror att presidenten i grunden har ändrat uppfattning. Med uttalandet försöker han rädda sig undan förtida avsättning och riksrätt. Men Donald Trump bär inte ensam skulden till det kanske sämsta presidentskapet någonsin. Vid skampålen står också alla de republikaner som fjäskat och krypit, hukat och jamsat med utan att opponera - förrän nu när skeppet sjunker.
Båda de två monumentala eländena, pandemin och angreppet på den amerikanska demokratin, bär emellertid på hopp och möjligheter.
Således kan, ur kaoset och skammen i USA, komma något gott. Många av Donald Trumps anhängare kommer att förbli honom trogna men en stor grupp anser att presidenten har gått alldeles för långt och dessutom dragit USA i smutsen.
Det innebär rimligen att trumpismen skadats och att Donald Trumps chanser till politisk come back minskat drastiskt. Händelserna har också visat att demokratin och de demokratiska processerna fungerar. Och inte minst viktigt: USA får nu en erfaren, begåvad, anständig president med hög integritet. Det kan världen och USA glädja sig åt!
Också den tragiska pandemin har fört med sig något gott, en av samtidens stora framgångar. Framtagningen av rader av vaccin är det som ger hopp om ett slut på coronavirusets härjningar och som gett världen betydande instrument mot framtida pandemier.
I Sverige har vi vår egen "politiska kris". Upprördheten i spalter och i sociala medier över Stefan Löfvens julshopping och MSB-chefens Dan Eliasson "nödvändiga" semesterresa har antagit stormstyrka. "Svenskarna rasar mot hyckleriet och dubbelmoralen".
Både statsministern och Dan Eliasson säger sig ha förståelse för upprördheten, Dan Eliasson så till den grad att han avgick, vilket både inrikesministern och statsministern tycker var riktigt. Dan Eliassons familjeresa till Kanarieöarna är i en egen klass. Att chefen för Sveriges krismyndighet lämnar landet och sin post under en tilltagande kris, mot sin egen myndighets uttalade rekommendationer, är anmärkningsvärt, upprörande och korkat. Det är inte konstigt att svenskarnas förtroende för myndigheterna har sjunkit avsevärt på sistone.
Men att statsministern hämtar sin klocka, letar efter reservdelar till rakapparaten och köper en julklapp till hustrun Ulla är en väsentligen lindrigare "förseelse". Man kan möjligtvis tycka att statsministern borde ha kunnat räkna ut att reaktionerna skulle bli starka, eftersom upprördhet i sociala medier har blivit något av en nationalsport.
Det är också helt rimligt att anse att man skall leva som man lär. Men det har nog Stefan Löfven egentligen gjort. Han har uppenbarligen varit försiktig och försäkrat sig om att de får ärendena kunde göras smittsäkert. Kanske kan man också fundera över om statsministern inte kunde använda sin tid bättre än till att fixa rakapparaten. (Det är svårt att föreställa sig president Macron handla reservdelar till rakapparaten på Au Bon Marché i Paris.) Men Stefan Löfven har hamnat i den svenskaste av kniptänger - mellan att leva som man lär och att inte låta andra göra tjänster.
Var och en har rätt till sin egen ilska men det finns samtidigt något obehagligt med "angiveri medelst mobil" och de många kollektiva raserierna. Tänk om det nya året kunde präglas av mer fördragsamhet, välvilja och proportioner och mindre av fientlighet och ilska. Men det är nog en naiv förhoppning!
