Jag tror inte att det var meningen, och det i sig säger en del, men det fanns en rejält märklig och stötande passus i statminister Löfvens tal till nationen den 22 november om coronaepidemin.
”Vi vet hur man ska göra för att platta till smittspridningskurvan. Vi har gjort det förr. Vi gjorde det i våras”, sa statsministern.
Förunderligt nog hade han mindre än en minut tidigare sagt: ”Låt oss komma ihåg att över 6 000 människor i Sverige redan har dött med covid-19.” När dessa rader publiceras, blott tio dagar efter Lövens tal, kan dödstalet tyvärr snarare beskrivas som närmare 7 000.
Sveriges dödstal som andel av befolkningen är nästan 400 procent högre än Danmarks, 800 procent högre än Finlands och mer än 1 000 procent, alltså elva gånger, högre än Norges.
Således, om nu ”vi”, som statsministern hävdar, vet hur man ska göra för att platta till smittspridningskurvan, varför har Sverige då så många fler döda i covid-19 än våra jämförbara grannländer? Om över 6 000 döda är en framgång för målet att ”platta till kurvan”, bävar man inför tanken på hur ett misslyckande skulle se ut.
I samma stycke som statsministern pekade på antalet döda i covid-19 i Sverige, sade han också att ”det vi som land gör fel nu får vi lida för senare”. Men ingenstans i sitt tal vidgick Löfven att dessa ”vi” hade gjort något fel tidigare, tydligen inte ens i omhändertagandet av landets äldsta medborgare; de som främst har fått sätta livet till i pandemin.
Jo, några hade tydligen ändå gjort fel, för som Löfven framhöll: ”Under hösten har för många slarvat med att följa råd och rekommendationer.”
I perspektivet av hur många privatpersoner som försökte ta ett ansvar i initialskedet, bland andra de som kontaktade sjukvården med frågor om karantän efter utlandsvistelse och de svar de då fick (på inrådan av regeringens egen förmenta expertmyndighet FHM), är Löfvens attityd om slarviga medborgare nog så snörpig och högdragen.
Tidigt i epidemins skede berättade sålunda Mattias Sjödin i Kvartal (16/3), förmodligen en av de första kända smittade i Sverige, hur han och delar av hans familj, efter att ha återvänt från en vistelse i italienska alperna, förgäves försökte bli testade. Efter att ha fått kalla handen från sjukvården, den 1 mars, ”bestämmer vi att vi som varit i Italien inte ska gå till jobb eller skola oavsett vad experterna säger”, skrev Sjödin: ”Vi landar i att det är ett stort ansvar att följa myndigheternas råd, men vi väljer att ignorera dessa och idka försiktighet.” Och när rekommendationerna ändras, går det inte att få tid för testning. Sjödin går istället in för självvald karantän, och testas positiv den 4 mars.
Regeringen Löfvens hållning är symptomatisk. Den har under denna kris gjort sitt yttersta för att vägra att ta ansvar. När den inte har skjutit Folkhälsomyndigheten, FHM, framför sig och inväntat dess framställningar om olika åtgärder, har den gömt sig bakom regionerna när det kommer till insatserna inom vården och tester.
Nu är det tydligen medborgarnas tur att få agera syndabock. Statsminister Löfvens ”vi”, som ska ta ansvar för varandra och för landet, omfattar uppenbarligen alla utom hans regering och hans ministrar.
