Det var under våren 2020 som kommunikationsplattformen Twitter stängde ned en rad användare. Anledningen? De hade spridit information om att covid-19 hade läckt från kinesiska labb. Det var "fake news" och farliga konspirationsteorier sades det från företagets sida. Vad som var sant och vetenskapligt riktigt var enligt Twitter välbelagt.
Det fanns således skäl, menade man, att stänga av de som spred potentiellt ”farlig” desinformation. Små varningsskyltar ackompanjerade därefter samtliga uppgifter som enskilda användare publicerade rörande covid, vaccin eller pandemier. Allt för att ”skydda” eventuella läsare från felaktig information.
Men inte långt därefter ändrade både Twitter och andra stora mediekanaler som hade anslutit sig till linjen uppfattning. Labbläckan var helt plötsligt inte så otänkbar eller någon galen idé. Det handlade inte om någon konspiration utan om möjlig oaktsamhet från någon i labbet. Oavsett hur det egentligen låg till ansåg man helt plötsligt att frågan åtminstone kunde diskuteras öppet.
Samma företag som för inte längesedan hade stängt av användare med knapphändig förklaring och få överklagansmöjligheter motsade plötsligt sin egen tvärsäkerhet.
Det följde en intensiv debatt om hur långt sociala medier som Twitter egentligen ska moderera användarnas innehåll. Kanaler som Twitter utgör numera en sorts infrastruktur likt andra allmänna platser. Och hur ska egentligen sådana platser regleras?
Länge var många sociala medier fullkomligt oreglerade för att de var små och grundade av idealister. Men i takt med att plattformarna växte kom även kraven på ansvarstagande för innehållet. Kulmen var Trumps fyra år som amerikansk president. Konsekvensen blev godtycklig moderering av innehållet och illa motiverade nedstängningar.
Vad som förhoppningsvis sker nu är att en rimlig balans håller på att upprättas mellan ansvar och frihet. Labbläckan är ett exempel på när försiktigheten gick för långt. Samtidigt är spridningen av uppmaningar till folkmord i Myanmar ett motsatt exempel. Då handlade det om Facebook men hade lika gärna kunnat ske på Twitter.
Det var de senaste årens diskussioner om yttrandefrihet som fick en av världens rikaste personer, serieentreprenörern Elon Musk, att få upp ögonen för Twitters styrning. Han betraktar plattformen som världens största mötesplats för fritt åsiktsutbyte. En plats utan grindvakter eller redaktörer där alla kan uttrycka sig och sprida sina åsikter. Inte sällan har han prisat denna möjlighet för människor att nå ut direkt till hela världen.
Musk har nu gått in med 46 miljarder dollar för att köpa Twitter. Han har varit rätt sparsam med information om vad han själv vill göra med plattformen. En uppfattning han har är att direktmeddelanden bör krypteras, både för sändaren och mottagaren. Det vill säga: Det ska inte gå för utomstående att läsa privat kommunikation.
Twitter ska dessutom enligt Musk inte hemlighålla sina algoritmer som avgör vad som syns i användarnas flöde. Användarna ska alltså kunna förstå varför vissa inlägg och diskussioner sprids mer än andra.
Musk har även föreslagit att Twitter bör få ett system för ID-verifikation. Det skulle innebära att möjligheten för automatiserade spam-botar, som försöker imitera människor för att sprida budskap, skulle försvinna. Och framför allt vill han se en annan ordning när det kommer till nedstängning och moderering av innehåll, en mer frihetlig och liberal inställning till innehållet. Det senare är förstås det kritikerna främst hakat upp sig på.
För reaktionerna på Musks köp har inte varit nådiga. Det är farligt för demokratin och öppnar upp för fascism och kränkningar av de mänskliga rättigheterna, lyder några de snällare av varningarna. Rädslan i USA är inte minst att den tidigare presidenten Donald Trump, som stängdes av våren 2021 från Twitter, skulle tillåtas komma tillbaka av Musk.
Musk symboliserar för kritikerna lika mycket faran med ett otyglat internet som deras egen förlorade möjlighet att kontrollera detsamma. Även i Sverige finns representanter för denna nu panikslagna elitgrupp.
Kommunikationsstrategen Britt Stakston beskriver på GP:s debattsida (3/5) hur Musks idéer om ett mindre censurivrigt Twitter är ”tidstypiska, historielösa och smått naiva resonemang som funnits med från internets början”. Tänk att något både kan vara tidstypiskt och med sedan internets början. Det låter som att Musk är inne på något riktigt tidlöst när han går in för att värna yttrandefriheten!
Stakston påstår att människorättsorganisationer varnat för att Twitter nu inte kommer att ”prioritera mänskliga rättigheter”. Musks köp skulle medföra ökad ”förföljelse av minoriteter i regioner i världen med svaga eller auktoritära regimer”, enligt Stakston. Men vi får varken veta vilka organisationer som varnat eller för vad rent konkret. Kanske för att Musk inte sagt föreslagit något sådant.
Hela Stakstons anklagelseakt kan sammanfattas med orden ”Musk! Farlig!”. Det är tydligt att Stakston hör till den delen av offentligheten som vill ha mer styrning och moderering av plattformar som Twitter. Hon, och många med henne, vill se mer skydd och grindvakter.
Demokratin, minoriteter och mänskliga rättigheter äventyras om vi låter personer som Musk liberalisera vår offentlighet, låter varningarna som nu kommer att upprepas till leda. Censurivrare, och till dessa hör tvivelsutan Stakston, använder sådana begrepp för att klä sina egna auktoritära böjelser i en mindre skrämmande skrud. De säger sig värna det allmänna goda men det blir alltmer uppenbart att de i själva verket värnar sina egna privilegier i offentligheten.
