Under den gångna helgen sköts sju personer i Sverige på mindre än ett dygn, varav fyra med ett militärt automatvapen mitt inne i den tätbefolkade Stockholmsförorten Farsta. Händelsen rubriceras i medier som en “masskjutning”. Under natten till måndagen fortsatte våldsdåden med en kraftig detonation på en restaurang i centrala Landskrona och beskjutning av en bostadsfastighet i Upplands Väsby.
Redan i december förra året konstaterade polismästare Carin Götblad i Aktuellt att “det samhälle vi hade och som vi har lagar för – det finns inte längre”. Detta följdes i mars av att rikspolischef Anders Thornberg förklarade den svenska våldsutvecklingen “saknar motstycke” – och i veckan konstaterade Sveriges justitieminister Gunnar Strömmer lakoniskt att straffrättsåldern på 15 år är “tillkommen i en annan tid och en annan verklighet.”
Samtidigt är det mindre än åtta månader sedan den avgående justitieministern Morgan Johansson i Dagens Nyheter fastslog sig vara “stolt över det han gjort” och att “inga exempel på andra regeringar som har gjort mer” existerade. Nyligen kritiserade även Advokatsamfundets generaldirektör Mia Edwall Insulander den nya regeringens föreslagna kriminalpolitik för att vara “repressiv” och efterlyste istället åtgärder som verkar “förebyggande och socialt”.
Samtidigt är det just sociala, förebyggande och lågaffektiva åtgärder som dominerat de senaste decenniernas kriminalpolitik, där brottslingar i högre grad betraktas som offer för ogynnsamma förutsättningar än hålls ansvariga för sina kriminella gärningar. Det är tydligt att två diametralt olika ideologier nu kolliderar, där repression ställs mot prevention – och roten till dessa båda perspektiv står att finna i högerns respektive vänsterns människosyn.
Där högern i allmänhet betraktar individen som kapabel och ansvarig för sina handlingar ser vänstern människan som en produkt av samhällets förutsättningar, där antisocialt beteende uppfattas vara ett resultat av strukturella orättvisor och förtryck. Denna syn på människan som en produkt av samhällets förutsättningar är grundstenen i hela det socialistiska projektet, vars grunduppdrag är att omfördela och utjämna dessa förutsättningar så att en harmonisk och jämlik människa kan växa fram.
Att Sverige trots ett av världens mest omfattande välfärdssystem ändå har högst antal dödsskjutningar i Europa har därför blivit en besvärande omständighet som nu bekämpats genom att utmåla alla försök till helhetsgrepp som auktoritära.
Om högerns hårdare tag skulle visa sig fungera så rämnar nämligen socialismens själva fundament.
LÄS MER: Skjutningarnas brutalitet påverkar Sverige i grunden
