2018 gick Socialdemokraterna, med finansminister Magdalena Andersson i spetsen, till val på att höja skatten för dem som tjänar mest med 5 miljarder kronor. Merparten skulle tas in på en särskild bankskatt, men 1-2 miljarder skulle hämtas in via höjda kapitalskatter på privatpersoner.
I höstas kom beskedet att hela finanssektorn beläggs med en ”bankskatt” på fem miljarder från och med nästa år. Någon direkt skattehöjning på enskilda blev det lyckligtvis inte och finansministern har ändå fått igenom de skattehöjningar hennes parti gick till val på. Att Socialdemokraterna inom ramen för Januariavtalet samtidigt gick med på att ta bort värnskatten på höga förvärvsinkomster till en kostnad på 6 miljarder är delvis en annan fråga.
Magdalena Andersson har under vårvintern åter talat om behovet av att höja skatterna. Det är framförallt kapitalinkomsterna hon tycker beskattas för lågt och finansministern har siktet inställt på de så kallade 3:12-reglerna för fåmansbolag. Reglerna gör det möjligt att omvandla delägarnas löner till lägre beskattad utdelning. Arbetsgivaravgifter (eller dubbelbeskattning av utdelad inkomst) måste dock betalas oavsett.
Socialdemokraterna i Stockholms stad vill dock gå betydligt längre än finansdepartementet. Förra helgen föreslog de bland annat en återinförd fastighetsskatt och ytterligare kapitalskatter. S i Stockholms stad tillhör visserligen partiets vänsterfalang – till skillnad från bland andra Stockholms län – men det interna trycket i regeringspartiet ökar.
Kapitalskatterna står för en väldigt liten del av det totala skatteuttaget i Sverige – ungefär en tiondel. Det är svårt att beskatta kapital eftersom det är rörligt. Det gäller speciellt de stora kapitalägarna. När det talas om att höja kapitalskatterna är därför risken stor att fel personer drabbas. Det kommer inte heller tillföra välfärden några större resurser.
Ett vanligt argument är då att ökad jämlikhet har ett egenvärde. Mot det kan man anföra två saker. För det första är Sverige redan ett av världens mest jämlika länder. För det andra är det inte de relativt rika som borde vara problemet i ett land som vårt, utan andelen relativt fattiga. Extrem förmögenhetskoncentration är både ett ekonomiskt och politiskt problem, men Sverige är inte i närheten av en sådan situation.
Tvärtom är det bra om Sverige i högre grad får en medelklass som har tillgång till eget kapital. Det behövs människor som har råd att ta risker och starta företag, men även verksamheter av civilsamhälleskaraktär. Mycket av det som gjorde Sverige, och inte minst Göteborg, starkt har byggt på privata initiativ. Sverige blev en högskattestat först på 1960-talet.
Fastighetsskatter, förmögenhetsskatt och andra kapitalskatter hämmar investeringar och slår ofta mot småsparare – eftersom de stora vet hur man skatteplanerar och flyttar pengar över gränser. Därför är ofta felaktigt att tro sig kunna växla skattesänkningar på arbete mot skattehöjningar på kapital. En sådan hållning är inte heller särskilt frihetlig, eftersom den enbart syftar till att vi ska jobba så mycket som möjligt, men förhindras spara ihop till något självbestämmande.
Givetvis är inte alla kapitalskatter lika moraliskt skadliga. Det kan finnas fog för att beskatta finansinstitut om de verkar under bristande konkurrens. Det kan också finnas skäl att se över beskattningen av fåmansbolag i de fall reglerna – som finns till för att väga upp risktagande – missbrukas i verksamheter som inte innebär något risktagande. Men inget skattesystem är perfekt och ändringar bör alltid vägas mot hur de påverkar investeringsviljan generellt, och därmed jobbskapandet. Ökad sysselsättning är för övrigt det mest konstruktiva sättet att öka jämlikheten.
Höga kapitalskatter är inte mer principiellt försvarbara än höga inkomstskatter. I varje fall inte om man vill värna sparsamhet, ansvarstagande och entreprenörskap – ytterst pelarna för egenmakt i ett borgerligt samhälle. För ett fritt samhälle är som ett ekosystem, det kan inte enbart bestå av stat, banker, storföretag och en massa av arbetstagare. Det måste även finnas ett mellanskikt och frihet att nå det. Den mellanvegetationen är beroende av att kunna skapa och förvalta ett eget kapital för sin existens.
