Nyheten att talibanerna i Afghanistan beslutat att återinföra publika steningar av kvinnor passerade i stort sett obemärkt i Västvärlden. Talibanernas högste ledare, Hibatullah Akhundzada uttalade sig lakoniskt i en intervju att ”Ni säger att det kränker kvinnors rättigheter när vi stenar dem till döds”, men, fortsatte han ”Vi kommer snart implementera straffet för otrohet. Vi kommer att piska kvinnor offentligt, vi kommer att stena dem offentligt”. Skillnaden, förklarade Akhundzada, mellan väst och talibanerna, är att ”Vi säger båda att vi försvarar mänskliga rättigheter – men vi gör det som Guds representanter och ni gör det som Djävulens”.
Det här är ord från en politisk (och religiös) ledare som inte bryr sig ett dyft hur han framstår internationellt och, vilket nog är viktigare, vet att han och hans regim inte har något att vara rädd för. Talibanerna segrade över den internationella koalitionen, på samma sätt som afghanerna segrade över Sovjetunionen på 1980-talet och den brittiska kolonialmakten dessförinnan. Även om Akhundzada inte säger det öppet så är han väl medveten om att tiden då väst kunde, och ville, beivra den här sortens regimer har kommit och gått.
Beslutet från talibanernas högsta ledning föranledde inga större protester, demonstrationer eller namninsamlingar i Västvärlden. Afghanerna lämnas åt sitt öde i det helvete som den totalitära teokratin Afghanistan är och har varit sedan USA och den internationella koalitionen (i vilken Sverige ingick) lämnade landet 2021.
Under 20 år försökte denna koalition, med pengar, konsulter, vapenmakt och ännu mer pengar, att bygga upp något beständigt i Afghanistan. Värdet av allt detta arbete är just nu noll och intet eftersom landet befinner sig på samma ställe som strax innan talibanerna gömde sig i bergen 2001.
Var hela insatsen ett enda stort misstag eftersom det uppenbarligen inte gick att ställa Afghanistan på fötter och förvandla det till ett, med västerländska mått, hyggligt land? Både ja och nej. Men innan jag utvecklar svaret på den frågan är det värt att komma ihåg hur det kommer sig att väst så länge höll sig med en världsförbättrande hybris som det numera sällan talas om.
Inställningen som fortfarande under tidigt 2000-tal gällde i Västvärlden var att hela vårt samhällssystem var möjligt att exportera. Det gick att packa ned, lite som en utrymmeseffektiv Ikea-möbel, i en fullkomligt platt låda, ställa in i en container och sedan montera upp till en fullfjädrad möbel på andra sidan jordklotet.
Lärdomen man levde efter var denna: Tyskland, Japan och till viss del Korea hade vunnits från den ”mörka sidan” under 1940- till 1950-talet med militära medel och sedan inlemmats i en demokratisk och regelstyrd internationell ordning.
Lade man till exemplet Taiwan, som till slut blev demokratiskt och vänligt inställt till väst, så hade man det ultimata beviset på att demokratiska samhällen inte var kulturspecifika. Det var inget särskilt europeiskt och anglosaxiskt – även japaner, kineser och sydkoreaner kunde bli någorlunda demokratiska, frihetliga och möjliga att förhandla med. Gällde det för dem så borde det gälla överallt, eller hur?
Denna inställning förenade faktiskt både Sovjet och USA under kalla kriget när de samlade allierade i tredje världen till sig. Båda parter trodde att de byggde koalitioner av länder som var ideologiskt och samhälleligt vänligt inställda till dem och deras samhällsvision. Vare sig man bekände sig till den liberala demokratin eller sovjetkommunismen så var övertygelsen stark att man kämpade för universella värderingar: Nationella, religiösa och kulturella egenheter var sekundära i kampen mellan de två stora visionerna.
Man skulle kunna beskriva kalla kriget som en kamp mellan två ”obegränsade visioner”, för att använda ekonomen Thomas Sowells begrepp. Den obegränsade visionen bygger på tanken att människan till sin natur är god och att varje enskilt problem har en rätt uppenbar lösning.
Denna inställning, som helt dog i Ryssland i samband med Sovjets kollaps 1991 men levde kvar i väst till 2021 gick ut på att samhällen kan ”läras ut”, spridas och kanske även bombas fram.
Men samhällssystem kan inte alltid exporteras.
Om det var något som exempelvis både Japan och det kinesiska Taiwan hade så var det stabila offentliga institutioner och en någorlunda fungerande centralmakt, även om den, liksom i Tyskland, varit totalitär. Det fanns i dessa samhällen något att jobba med. Regimförändring och stöd till demokratiska institutioner kunde länkas samman med något befintligt. Inget av det här fanns på plats i flera av de samhällen som väst försökte frälsa i den muslimska världen - som Libyen, Irak och Afghanistan.
Den bristfälliga nyfikenheten för hur stamkulturer, släktbaserade lojaliteter och framförallt Islam som politisk – och inte bara religiös – kraft fungerar straffade sig. Faktum är att den fortfarande straffar sig när det kommer till förståelse för Mellanöstern och den demografiska förändringen av Västeuropa. I Väst betraktade många, både till vänster och höger, all invandring som i stort sett likvärdig eftersom man var besjälad av den obegränsade visionen om samhällsförändring.
Innebär inte detta ovan att regimbygget i Afghanistan från början till slut var en katastrof? Nej i teorin, ja i praktiken. Själva idén att det går att hjälpa dem som strävar efter demokrati, självbestämmande och mänskliga rättigheter är det verkligen inget fel på. Det går bevisligen i vissa lägen.
Men olika samhällen, samhällssystem och kulturer har förstås olika förutsättningar att göra verklighet av de idéer och system som vi i väst tar för givna. Därför är exempelvis stödet till Ukraina meningsfullt för att det faktiskt handlar om ett land vars demokratiska ledning tydligt, och med folkligt stöd, uttryckt en strävan efter att höra till den västerländska gemenskapen.
I Ukrainas fall är logiken solklar, i Afghanistans (eller Iraks och Libyens) så är den det inte. På liknande sätt är omfattande invandring från kulturellt näraliggande länder inga större problem medan det är något annat med diametralt motsatta kulturer.
I motsats till Sowells ”obegränsade vision” finns en motsats med betydligt bättre markkontakt: Den begränsade visionen. Enligt denna så är människan traditionsbunden och motiverad av egenintresse (som både kan uttryckas kulturellt och ekonomiskt). Kort och gott så förändras människor, och därmed samhällen inte så mycket som vi tror hävdade Sowell. Det gömmer sig inte någon värdering i att ”välja” den begränsade visionen som perspektiv på världen, det handlar snarare om att ta till sig ett mer ödmjukt perspektiv för att förstå samhällen och människor.
Men var inte den obegränsade visionen död i och med det skamfyllda uttåget ur Afghanistan 2021? Nej, och detta är problemet. I väst lever alltjämt den obegränsade visionens idéer kvar. Dessa kan återfinnas bland de tvärsäkra som ställer värdegrunder och – påstått självklara – utsagor om hur världen fungerar över all prövning.
Den obegränsade visionens företrädare var lika övertygade om att invandring var en problemfri ekonomisk nettovinst som att det gick att reformera det afghanska stamsamhället. De har nu gått vidare till nya frågor och ideologiska strider, med samma självsäkerhet som tidigare.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
