I veckan publicerade analysföretaget Infostat på uppdrag av Judiska centralrådet en undersökning av antisemitismen i Sverige sedan den sjunde oktober. Det är en enkätundersökning utförd bland judar i Sverige.
Resultatet är politiskt sprängstoff eftersom det tecknar en bild av en svensk minoritet som helt enkelt lever i otrygghet och vars medlemmar i många fall inte ser någon framtid i det här landet.
Bland annat visar resultaten att åtta av tio judar uppger att det finns områden som ”känns otrygga på grund av antisemitism.” Framför allt nämns Malmö och ”förorter med en stor befolkning med ursprung i Mellanöstern, storstäder generellt samt stora folksamlingar”.
Närmare hälften av de tillfrågade har diskuterat att flytta från Sverige, den dominerande orsaken är antisemitism. Drygt sju av tio ”upplever att det har blivit mycket otryggare” sedan den sjunde oktober. En majoritet tycker att makthavare brister i sin förståelse av antisemitismens ”karaktär och omfattning i Sverige”.
Det är förstås resultat som borde motivera vilken svensk politiker som helst till handling. Bara en dag efter att undersökningen publicerades gick det också tydligt att ta del av vad riksdagens partier hade för tankar i frågan. Det ägde nämligen rum en särskild debatt om antisemitismen.
Vad som tydligt framgick av debatten är att riksdagens samtliga partier förstår att det finns ett problem i Sverige. Alla tycks också eniga om att något behöver göras. Men där tog enigheten slut. Den kanske mest utmärkande skillnaden mellan partierna är att samtliga ledamöter från högerpartierna verkade inse att antisemitismen är en del av det större problemet med segregation och utanförskap. Det vill säga: antisemitismen i Sverige kan inte förstås som ett enbart högerextremt fenomen.
Men detta ville inte någon av ledamöterna från vänsterblocket kännas vid. Hade någon av dessa ledamöter tagit del av undersökningen från Infostat så dolde de detta väldigt väl under debatten. Antisemitismen beskrivs av vänsterledamöter från V, S, MP och C som ett universellt, evigt och ständigt förekommande ont.
De tillstår visserligen att det har blivit värre under hösten. Men trots debattens längd så var det ingen av ledamöterna som drog några djupare slutsatser av vad det skulle bero på, förutom att det tveklöst kan kopplas till det pågående kriget i Gaza. Men vad beror det på? Varför drabbas judar i Sverige på grund av ett krig i Mellanöstern? Den frågan hängde ständigt i luften utan att besvaras av någon av vänsterledamöterna.
Tidigare statsrådet Lena Hallengren (S) berättade att angreppen mot judar har ökat med ”femtio procent sedan oktober”. Antisemitism är, som Hallengren, berättade ”ett symptom på ett splittrat samhälle”. I stället för att försöka förstå i vilka miljöer och delar av Sverige fenomenet frodas så försökte hon förskjuta uppmärksamheten mot att regeringen får stöd av SD. ”Antisemitism är inget importerat problem”, berättade Hallengren.
Att antisemitism är mångfalt vanligare bland de som härstammar från Mellanöstern än bland befolkningen som helhet – proportionerna är 39 procent mot 5 procent enligt en undersökning från Forum för levande historia från 2005 – låtsades hon helt enkelt inte om.
Det verkar mer bekvämt att tala om frågan sådär i största allmänhet och inrikta sig på gamla åtgärder som uppenbarligen inte har fått någon större effekt. Hallengren upprepade exempelvis att Socialdemokraterna länge vidtog åtgärder för att motarbeta antisemitismen – bland annat genom att föreslå förbud mot rasistiska organisationer eller finansiera undervisningsåtgärder.
Att Hallengren nämner just förbudet mot rasistiska organisationer är talande för hennes, och många anda politikers, medvetna oförståelse för antisemitismen. Den rasism som judar primärt utsätts i det svenska samhället, i synnerhet sedan sjunde oktober, kommer inte från några välorganiserade sammanslutningar. Antisemitism av det slag som dominerar i det svenska samhället just nu tillhör en samling normer, historiska erfarenheter och politisk kultur som kommer från Mellanöstern.
Kommer man från en del av världen där antisemitismen inte bara är normal utan även uppmuntras från televisionen , i moskén eller skolan är det inte konstigt att den lever kvar även efter emigrationen och traderas vidare till generationer födda i Sverige.
Att dessa normer har bitit sig fast i Sverige och inte har smält bort i mötet med ett samhälle där antisemitism, liksom rasism generellt, inte är salongsfähigt borde bekymra ledamöterna av Sveriges riksdag. Och det gör det. Men vill man – av rädsla för att misstänkliggöra grupper i Sverige – inte ens diskutera hur problemet med antisemitism manifesteras och var det är vanligast så blir det förstås svårt att förbättra läget. Då återstår bara tomma ord och storslagna proklamationer om att ”handling behövs”.
Vänsterledamöterna tävlade istället om vem som mest generöst finansierar skolresor till koncentrationsläger – ständigt övertygade att om det bara sker tillräckligt många sådana resor så kommer de som vuxit upp med hat mot judar en dag vakna upp och upphöra att hysa antisemitiska åsikter.
Men antisemitismen i Mellanöstern, som vi nu även har i Sverige, beror på värderingar som sitter djupt och är kopplade till Mellanösterns historia, inte på okunskap om andra världskriget. Det finns i Mellanöstern dessutom en mycket vanlig uppfattning att judar i allmänhet och Israels regering i synnerhet nyttjar Förintelsen som ett politiskt redskap för att skyla över israeliska förbrytelser. Därför är det inte svårt att föreställa sig att välmenande utbildningssatsningar från politiskt håll inte har någon större effekt på dem som har vuxit upp med konspirationsteorier om judar.
Ledamöterna från vänster som deltog i riksdagsdebatten är inte ensamma om sin halvfärdiga förståelse för antisemitismens natur i Sverige. I likhet med de skribenter som nyligen gjorde storslagna deklarationer mot antisemitismen så leker de med en halvfärdig och poserande analys.
De vill förstås säga de rätta sakerna, framstå som att de tar situationen på allvar. Men de är egentligen inte intresserade av att förstå vidden av problemet eller dess rötter. Det är anledningen till att de inte heller har lyckats göra något åt det hittills. Mer av samma lär inte hjälpa.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
