En av 1900-talets avgörande historiska vändpunkter är ett möte ingen längre minns. Det ägde rum 1946 mellan utsända från det amerikanska utrikesdepartementet och den då, ännu mycket okände, vietnamesiske politikern Ho Chi Minh.
Den senare försökte övertyga amerikanerna om att den vietnamesiska frihetsrörelsen, som precis påbörjat sin kamp för självständighet från fransmännen i Indokina, inte hade så mycket med kommunism att göra. Rörelsen var i grunden nationalistisk – inte kommunistisk. I utbyte mot diplomatiskt erkännande för den nya staten skulle Vietnam ge USA militärbaser i landet.
Där och då kunde historiens gång tagit en annan vändning. Men de amerikanska diplomaterna åkte hem till USA och rapporterade till sina överordnade i Washington att Ho Chi Minh var en rabiat kommunist och att Vietnam skulle bli en sovjetisk eller kinesisk satellitstat om inte fransmännen fick uppbackning.
Stödet till den franska regimen – som Ho Chi Minh då kämpade emot – var helt nödvändigt för att hålla borta sovjetiskt inflytande från regionen, menade man. Erbjudandet om baser skulle avvisas. Den antikommunistiska linjen skulle hållas.
Ställningstagandet för den franska koloniallinjen och den kalla handen till Ho Chi Minh visade sig bli ett av de första, men knappast det sista, misstaget i Indokina och Vietnam. Vad som följer är en studie i hur svårt det kan vara att trassla sig ur problem när de väl börjar staplas på hög och hur viktigt det är att vara ödmjuk inför sin egen okunskap.
Ho Chi Minh var främst nationalist. Inte kommunist. Han citerade amerikanska självständighetsdeklarationen och inspirerades av västliga frihetsrörelser i sina tal under 1940-talet. Sovjetunionen var för långt bort för att spela någon betydande roll i regionen. Och om det var några som vietnameserna avskydde mer än de franska kolonialherrarna så var det kineserna som under århundraden sökt styra över Vietnam.
Amerikanerna hade fel om precis allt. Och det var dessa felaktigheter som de sedan byggde årtionden av utrikespolitik i Sydostasien på.
Tecknen på att man gjort fel analys gjorde sig tillkänna tidigt. Hjälpen till fransmännen var till föga nytta. I bergen växte en patriotisk befrielsearmé. De gjorde räder mot fransmän under nätterna, lade sig i bakhåll och tappade långsamt fransmännen på blod. I takt med att fransmännen retirerade till sina befästningar och städer tog Ho Chi Minhs armé över landsbygden. Det var början till slutet på fransmännens kolonialvälde.
Men i stället för att begripa att vietnameserna inte tänkte ge upp stärktes amerikanerna i sin övertygelse att befrielserörelsen främst motiverades av kommunism och inte patriotism. Enligt den utrikespolitiska doktrinen formulerad i "Long telegram" av diplomaten George F Kennan skulle varje tillstymmelse till kommunism motarbetas. När fransmännen till slut lämnade Vietnam 1954 trädde i stället amerikanerna in - övertygade om att de kom som befriare och inte nya kolonialherrar.
Resten är, som det heter, historia. Amerikanerna nöjde sig inte bara med att stödja den svaga och fullkomligt opålitliga sydvietnamesiska låtsasregimen – ännu ett fatalt misstag. Man skickade hundratusentals värnpliktiga amerikaner över Stilla havet. Protesterna i hemlandet var gigantiska. Men president efter president, demokrat som republikan, fortsatte bygga på tidigare felslut.
Den amerikanska hangarfartygsflottan var konstant parkerad utanför Vietnams kust och bombningarna pågick oupphörligen. Kriget tog slut definitivt först 1975, nästan tre decennier efter det ödesdigra mötet med Ho Chi Minh 1946. Till priset att över en miljon människor fick sätta livet till.
Vissa misstag kostar mer än andra.
Att förstå sakernas tillstånd handlar inte bara om att lära sig något – vare sig det handlar om politik, samhällen eller människor – utan även om att förstå vad man inte förstår.
Det var uppenbart att USA inte läste situationen rätt under efterkrigstiden. Eller förstod vad som motiverade vietnameserna. Man lät ideologiska principer styra över omdömet och beslutsfattandet I stället för att betrakta världen som komplex och oförutsägbar. Man var tesdrivande i stället för hypotesprövande.
Vad som hände var att kommunismens grepp om landet stärktes ju mer amerikanerna stretade emot. Vietnameserna var tvungna att vända sig någonstans för stöd. Sådant gavs villigt av Sovjetunionen och Maos Kina. Så tids nog fick amerikanerna rätt – landet blev kommunistiskt. Och det hade den amerikanska politiken i hög grad bidragit till. Hade de fattat rätt beslut 1946 hade Vietnam snarast hamnat i den amerikanska intressesfären.
Inte ens dåtidens största utrikesdepartement med den mest välfinansierade diplomatkåren i världen kunde fatta rätt beslut. Det här leder oss in på det andra problemet med beslutsfattande och misstag: När felet väl uppdagas är risken stor att man inte rättar till det.
Det är lockande att kasta goda pengar efter dåliga. Eftersom man redan är så investerad i något, i detta fall att förhindra att ett land blir kommunistiskt, tänkte man att uppgiften måste slutföras genom att kasta in ännu mer resurser och soldater i krigshärden.
Ett litet misstag leder till ett större misstag och när det har gått så ett par varv spelar det för vissa makthavare ingen roll att misstaget fortgår, då stora mängder prestige och politiskt kapital har gått åt till att upprätthålla dess fortlöpande existens. Man har hamnat i en situation där man upplever att det kostar mer att riva upp allt än att fortsätta på den inslagna vägen. "Löntagarfonder är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit" som den socialdemokratiske finansministern Kjell-Olof Feldt skrev i en liten dikt under omröstningen av de kritiserade löntagarfonderna.
Människan beskrivs ofta som en varelse styrd av rationalitet och beräknade val. Men vi är också vanedjur som gillar förutsägbarhet. Vi blir lätt spårbundna och fortsätter på en inslagen väg även om den visar sig vara felaktig. Dessutom har vi svårt att säga sådant som inte är populärt bland våra medmänniskor.
Amerikanska politiker upprepade samma misstag i trettio år. Det är förstås ett extremt exempel. Men det finns andra. Den snart hundra år gamla förbudslinjen i narkotikapolitiken har löst väldigt få problem. Den har däremot bidragit till att underblåsa många nya: Välfinansierade och välbeväpnade narkotikakarteller exempelvis. Tusentals människor har fått sätta livet till i krigen mellan kartellerna och i förbudspolitikens spår.
Den som invänder mot politiken – och de börjar lyckligtvis bli fler – anklagades länge för att vara naiva drogromantiker eller direkt farliga. Men det börjar bli allt svårare att avfärda dem. Den som kritiserade det amerikanska utrikesdepartementets analys 1946 riskerade bli anklagad för att vara vek, eller än värre, kommunistkollaboratör. Med facit i hand var uppfattningen en självklarhet: Kriget var ett fatalt misslyckande.
Mycket här i världen förmår vi själva inte gå till botten med. Så vi får förlita oss på människor och institutioner som vi har förtroende för. Allt enligt logiken att om auktoriteter säger att det stämmer så stämmer det troligtvis. Det är en rimlig ordning. Vi måste förlita oss på sakkunniga för att kunna fatta välavvägda beslut. Men vi riskerar samtidigt att bli del av en tillitens pyramidspel.
Därför måste vi värna de som säger emot och välkomna de som kan ge radikalt annorlunda perspektiv på något som förefaller självklart. Den brittiske filosofen John Stuart Mill menade att detta var ett grundläggande argument för yttrandefrihet och tolerans för avvikare. I sin bok "Om friheten" från 1859 pläderade han för att den som uppfattas som radikalt oliktänkande kan lära samhällets mittfåra något. Eller rentav faktiskt ha rätt.
Värna därför minoritetens möjligheter att göra sin röst hörd. Eftersom vi inte vet vilken okunskap vi omsluter oss med behöver vi opponenten. Vi behöver inte låta oss övertygas, det räcker att lyssna. Tänk om den lärdomen hade applicerats 1946. Med ett mindre fastlåst tänkesätt hade kanske tre decenniers blodsspillan gått att undvika.
