En bygghiss störtade till marken från 20 meters höjd i måndags och fem människor dog. Hissolyckan i Sundbyberg är den allvarligaste arbetsplatsolyckan på 30 år. Vad som hände och varför hissen gick sönder vet vi inte än.
Men det står klart att olyckan förvärrar den årsstatistik som redan såg väldigt dyster ut. Inte sedan 2011 har det inträffat så många händelser som lett till att människor dött på arbetet. Och på fredagen kom ytterligare två dödsbud, de här gången från batterifabriken Northvolt i Skellefteå.
2023 gick 61 människor till jobbet och kom aldrig hem igen, majoriteten män, några kvinnor. Det är mer än en person i veckan. Det är liv som avslutas, familjer som slits sönder, barn som blir fader- och moderlösa, kolleger som traumatiseras för livet.
Facktidningen Dagens Arbete berättade tidigare i veckan om Dick Karlsson i Bengtsfors som förlorat inte en utan två arbetskamrater. Den ena ramlade ner i en behållare med frätande mesa, en restprodukt vid papperstillverkning. Dick hörde hans skrik, och sedan hur skriken tystnade, medan han förgäves försökte hjälpa kamraten upp.
Det är 12 år sedan men fortfarande outhärdligt att tänka på. Den andre var en 38-årig man, med fru och två små barn, en oerhört omtyckt kollega. I februari hittades han bakom en ventilationstrumma, ihjälklämd mellan ett rör och räcket på en pelarlift.
Man behöver läsa sådant för att förstå den våldsamma tragedin bakom statistiken.
Många av dessa tragedier hade kunnat undvikas. Det säger Per Nyhlén på Arbetsmiljöverket. Utredningarna visar nästan alltid att riskbedömningarna som gjorts varit otillräckliga.
Få dödsfall leder till rättsliga påföljder för företagen, färre än en tiondel. Bättre och snabbare utredningar skulle sannolikt leda till fler fällande domar, fler fängelsestraff, och mer pengar till anhöriga. Det är naturligtvis en prioriteringsfråga, i slutänden en politisk sådan. Och det hade varit klädsamt om arbetsmarknadsminister Johan Pehrson hade haft något att säga om den saken, efter måndagens tragedi.
Men ansvarsfrågan är inte den enda. Som Jan Johansson, professor i arbetsvetenskap vid Luleå tekniska högskola, framhåller i DN (13/12), behövs det läggas större fokus på att lära av varje olycka. Precis som inom flygbranschen borde varje dödsfall leda till ett felsökningsarbete som gör att händelsen inte kan upprepas. Om den mänskliga faktorn är förklaringen, behöver man fråga sig hur den mänskliga faktorn kan minimeras i liknande situationer.
Dödsolyckan i Sundbyberg exponerar även en dimension av svensk arbetsmarknad som inte tål ljuset. Två av arbetarna som dog kom från Ukraina. Enligt uppgifter från hustrun till en av de döda männen saknade de anställningskontrakt, de skulle få det senare, oklart när.
Det var inte det som dödade dem. Men det påminner om hur utsatta väldigt många människor är inom just den här branschen, och flera andra.
Byggarbetsplatsen i Ursvik, Sundbyberg är typisk för svensk byggbransch: en huvudleverantör och ett gytter av underleverantörer. Så här skriver Emil Boss i en ledare i tidningen Arbetet: ”Jag känner till bygget i Ursvik. Tidigare i år har jag tillbringat mycket tid med att hjälpa ett arbetslag som lurats på lön. Bland dem fanns det papperslösa snickare från Uzbekistan som arbetat ute på Ursvik.” Han berättar att han även haft kontakt med ukrainska arbetare som inte fått ut sin lön.
Det är i stort sett omöjligt hävda sig inom byggbranschen för den som vill göra rätt. Det finns alltid huvudleverantörer som pressar sina priser genom att använda underleverantörer som inte betalar ordentliga löner till sina utländska snickare, montörer och takläggare. Som struntar i riskbedömningar, som låter de anställda andas in giftigt damm och klättra på tak utan fallskyddsutrustning.
Det är så väldigt lätt att fuska. Berättelserna är fler än man kan räkna om arbetsgivare som inte betalar ut avtalad lön till migrantarbetare, som kräver tillbaka delar av lönen som oskälig hyra eller betalning för kontraktet som ledde till uppehållstillstånd, om arbetsgivare som gömmer undan skadade arbetare för att de själva inte ska avslöjas.
Människor som kommer till Sverige från fattigare länder står i en helt oproportionerlig beroendeställning till arbetsgivaren. Utan anställningen ryker ju arbetstillståndet. Regeringen talar ofta om skuggsamhället, och har gjort en del för att komma åt utnyttjandet av människor.
Det har införts ett lönegolv på 27 000 kronor för att få uppehållstillstånd för arbete. Det är ju bra, som ett slags signal. Men det är fortfarande lätt som en plätt att skriva rätt siffra på kontraktet och sedan på olika sätt se till att arbetstagaren aldrig ser röken av pengarna.
I somras kom en utredning om att låta Bolagsverket upprätta ett register som ska flagga kriminella företag och där även underleverantörer ska in. Förhoppningen är att registret ska tvätta de offentliga upphandlingarna, så att åtminstone inte stat, regioner och kommuner anlitar kriminella företag till att bygga och städa offentliga fastigheter. Det är också bra. Men man kan redan nu gissa, innan någon proposition ens skrivits ihop, att skurkbolagen kommer bli ännu bättre på att omorganisera sig, med nya namn och nya låtsasägare.
Om anmälningsplikten realiseras och vårdpersonal blir skyldiga att anmäla personer utan laglig rätt att vara här, kommer fler ligga hemma och förblöda.
Det går inte att kontrollera och reglera bort skuggsamhället. Det finns för mycket pengar att tjäna på att utnyttja fattiga människor.
Arbetskraftsinvandringen är den sista resten av Alliansårens migrationspolitik, den sista heliga kon. Och in i det sista tycks politikerna vilja bevara möjligheten för lågkvalificerad arbetskraft från Chile och Dagestan att komma till Sverige och arbeta i yrken som inte är bristyrken. Fortfarande försvaras reglerna med att det är företagen som vet bäst hur de ska få tag på lämplig arbetskraft.
Som om det är meningsfullt att klumpa ihop pizzerior och städföretag med techgiganter som letar spetskompetens inom programmering. I det senare faller stämmer det att företagen är bäst lämpade att hitta kvalificerad personal. Men när det gäller pizzerian i Herrljunga eller städföretaget som dammsög åt Magdalena Andersson handlar det om att få hit anhöriga eller att slippa betala ordentliga löner.
I teorin är det toppen att fattiga människor kan komma hit och skapa sig en dräglig tillvaro och samtidigt bidra till det svenska samhället. I praktiken ser vi genom fingrarna på hur människor utnyttjas och exploateras på svensk arbetsmarknad av svenska företag.
