Det här blir vi aldrig av med. Ungefär så kände jag när nyheten kom i torsdags. Restriktionerna skärps i Västra Götaland, Östergötland och i Stockholm, tre regioner där smittotalen för närvarande ökar kraftigt. Striktare rekommendationer gäller även i Uppsala och Skåne.
För boende i de regioner där smittspridningen ökar som mest gäller numera hårdare förhållningsregler än i våras. Man ska undvika gym, köpcentra, butiker och bibliotek. Nödvändiga besök på apotek och i mataffärer är okej. Annars ska man hålla sig undan. Man ska inte träffa folk man inte bor med. Inga fester. Inte ens en mindre middagsbjudning är acceptabel: ”Rådet är faktiskt det just nu, med den smittspridning vi har, att undvika ha bjudningar, kalas och så”, säger Thomas Wahlberg, smittskyddsläkare i Västra Götaland, till GP.
Det är nödvändigt att vi bromsar smittan nu. Vi vill undvika en situation som i våras där vården var kraftigt ansträngd. Alla ska göra det de kan. Och ärligt talat, hur jobbigt är det att träffa sina vänner utomhus, köra aw:n över Zoom och kolla på Netflix i stället för att gå på bio? Det är inte krig. Vi måste inte dra ner mörkläggningsgardinerna och springa ner i närmaste skyddsrum. Vi ska sitta hemma och slösurfa. Är det så mycket begärt?
Men det är egentligen inte det som är uppoffringen. Det hemska i hela den här historien är så klart att folk blir allvarligt sjuka. Men för den stora massan är det frustrerande just detta: vi vet inte när det är över.
Det kan vi människor inte stå ut med. När kan jag ordna min försenade födelsedagsfest? När kan jag träffa mina äldre släktingar igen? När kan vi gifta oss? Skulle inte allt detta vara över till hösten?
När kommer allt bli som vanligt?
När vi människor drabbas av sjukdom eller något annat jobbigt är det ofta uthärdligt om man vet när det kommer att ta slut. Vinterkräksjukan går över på några dagar. En benfraktur läks på två månader. Den som blir lämnad får höra att du har en ny tjej om ett år.
Det suger för stunden, men efter ett tag blir det bättre. Det gäller bara att vänta. Så vad ska man göra när man inte vet när, eller ens om, det kommer att ta slut?
När jag själv drabbades av en kronisk sjukdom hörde folk av sig och sa: krya på dig! Hoppas du blir bättre snart! Men jag skulle aldrig bli frisk, för det finns inget botemedel.
Folk frågade: hur länge blir du på sjukhuset? (Vet inte) Vad kommer du att kunna göra när du kommer ut? (Vet inte) Kommer allt bli annorlunda nu eller? (Vet inte) Jag visste ingenting, och precis som resten av Sverige gör nu satt jag och googlade. Vilket gjorde att hopplösheten blev än värre.
Genom internet har vi tillgång till en oändlig ocean av information, men det gör oss inte lugnare. När jag googlar ”corona” får jag 1 240 000 000 resultat. Vi suktar desperat efter fakta. Ibland blir man lugnad av en experts uttalanden. Men sedan kommer en annan expert och säger något helt annat. En tredje säger att det inte går att veta riktigt. Hur det kommer bli. När det kommer vara över.
Förr tänkte väl de flesta att Gud vet vad han gör. När Kristina från Duvemåla drabbas av sjukdom är hon helt lugn, för hon litar på sin skapare. Vem ska vi förlita oss på? Socialministern? Statsepidemiologen? WHO:s generaldirektör?
Ingen pandemi varar för evigt. Även coronan kommer, på ett eller annat sätt, att klinga ut. Men vi vet inte när.
Så vad ska vi göra?
Vi har väl inget annat val än att skruva ner förväntningarna lite. För den friska, rika, bekväma nutidsmänniskan är livet sällan en kamp, om man räknar bort ”livspusslet” med dagislämningar, stopp i avlopp och vidbränd falukorv.
Att vara isolerad är inte mänskligt. Men på ett sätt knyter hela den här situationen an till det djupt mänskliga. I merparten av mänsklighetens historia har vi ju trots allt kämpat för överlevnad.
