Statsminister Ulf Kristersson (M) har skäl att se lite gladare ut.
Statsminister Ulf Kristersson (M) har skäl att se lite gladare ut. Bild: Pontus Lundahl/TT

Håkan Boström: Det våras för regeringen – men mycket mörker återstår

Oppositionens övertag i opinionen har halverats på mindre än ett halvår. Det är goda nyheter för regeringen, men många svåra politiska utmaningar kvarstår.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS

Det ljusnar för regeringen, åtminstone i opinionen. På mindre än ett halvår har oppositionens övertag krympt ihop från 11 procentenheter i augusti till 4,8 i dag, i förhållande till Tidö-partierna (SVT 9/1). Då, i augusti, noterade Socialdemokraterna rekordhöga 38 procent och de rödgröna hade egen majoritet även utan Centerpartiet. Regeringen var å sin sida ansatt av de internationellt uppmärksammade koranbränningarna.

Sedan dess har alltså opinionsvindarna börjat vända. Det följer ett välbekant mönster där de styrande nästan alltid straffas av väljarna i början av mandatperioden för att sedan successivt ta tillbaka tappet. Under efterkrigstiden har det faktiskt bara hänt en gång att en regering inte blivit omvald efter sin första mandatperiod. Regeringen Bildt tvingades 1994 lämna ifrån sig makten, efter att ha haft uppenbara problem med att hantera den värsta ekonomiska krisen för landet i mannaminne.

ANNONS

Det betyder förstås inte att regeringen Kristersson kan slå sig till ro och räkna med att den historiska statistiken upprepar sig av sig själv. Men Magdalena Andersson (S) kan knappast räkna med en promenadseger 2026. Mer troligt är en hård strid om de sista procenten mellan blocken, vilket också är en förutsättning för att Liberalerna ska få de stödröster partiet lär behöva för att överleva.

L:s resultat på 3,3 procent i SVT:s senaste mätning får faktiskt anses som hyggligt under omständigheterna. Det har nu gått många år sedan partiet låg stadigt över fyra procent i mätningarna.

Liberalerna är onekligen den svaga länken i regeringsbygget. Partiet är fortfarande splittrat i inställningen till Tidö-samarbetet och har stämmobeslut på att inte sätta sig i regering med SD efter nästa val. Splittringen är på sätt och vis förståelig. Delar av L och SD står långt i från varandra, i synnerhet om man ser till sådant som väljarkårens sammansättning, ideologi och identitet. Sakpolitiskt har dock samarbetet hittills rullat på oväntat bra. I det faktiska politiska arbetet finns möjligheter att utmejsla en gemensam linje, i synnerhet som L kan räkna med liberal uppbackning från Moderaterna i viktiga frågor.

Liberalerna kommer troligen få svårt att hålla fast vid sin linje i regeringsfrågan. Sverigedemokraterna är nästan lika stora som de tre borgerliga partierna tillsammans och lär inte nöja sig med mindre än ministerposter vid en valseger. Liberalernas röda linjer borde handla om sakpolitiken i stället för formfrågor – i andra länder är det inget konstigt att ett parti avbryter samarbeten på grund av oenighet i enskilda frågor. Den nuvarande hållningen är lätt inkonsekvent, där man kan samarbeta och förhandla med SD, men inte tänka sig att sitta i samma regeringskansli. L riskerar uppfattas som opålitligt av både höger- och vänsterväljare. Att Centern befinner sig i en nästan lika svår situation på andra kanten är inte mycket till tröst.

ANNONS

För inställningen till Sverigedemokraterna lär stå högt på agendan även i nästa val. Om inte annat för att Socialdemokraterna kommer göra allt för att det ska bli så. S vet att en sådan diskussion skadar borgerligheten och lär skjuta in sig extra hårt på Liberalerna. Att det samtidigt gynnar SD att stå i centrum för den politiska konflikten är förstås S-strategerna också väl medvetna om. Men Socialdemokraterna ser gärna att SD är större än Moderaterna så länge det kan användas till att skrämma över mittenväljare i storstäderna. En strategi som kan tyckas underskatta SD som politisk kraft.

Faktum är att SD är det enda parti på högerkanten som stärkt sitt opinionsstöd sedan förra valet. Även om det inte bekymrar Socialdemokraterna i dagsläget så borde det bekymra regeringspartierna att de själva inte lyckas locka till sig dessa väljare.

Fortsätter trenden kan SD rentav bli större än de tre regeringspartierna tillsammans i nästa val. Ulf Kristersson lär kunna sitta kvar som statsminister om högersidan vinner valet ändå. Det är ytterst en förhandlingsfråga. Torbjörn Fälldin satt i en liknande situation kvar som statsminister 1979 trots att Moderaterna – dåtidens svarta får – fått fler röster. Men givetvis skulle det undergräva hans ställning.

ANNONS

Utvecklingen i omvärlden och på marken – ekonomin, säkerhetspolitiken och kriminaliteten – har stor betydelse för regeringens chanser. Men de beror också på om borgerligheten klarar att lyfta sig från dagspolitiken och utarbeta en plan framåt för vad man vill med Sverige. Väljarna tenderar att inte belöna partier för vad de gjort utan vad de vill göra framåt.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS