Förbrytelser sker i de flesta krig. De kan vara riktade mot civilbefolkningen i form av plundring, våldtäkter eller summariska avrättningar. De kan också drabba tillfångatagna soldater som utsätts för förnedring, misshandel, svält eller blir ihjälskjutna. Nyhetsrapporteringen från det ryska anfallskriget mot Ukraina visar att krigsbrott inte hör till det förflutna.
Listan över krigsbrott skulle bli lång om man blickar bakåt. Begränsar man sig till illdåd mot uniformerad personal så hamnar det sovjetiska massmordet på polska officerare och polisbefäl våren 1940 i en kategori för sig.
Under invasionen av östra Polen i september 1939 tillfångatog Röda armén cirka 250 000 polska soldater. Merparten släpptes fria förutom officerare och polisbefäl. Dessa skildes från övriga och internerades i tre specialläger: Kozielsk, Ostasjkov och Starobielsk.
De sovjetiska ledarna var inte ense om polackernas vidare öde. Frigivning eller deportation till Sibirien uteslöts. Den 5 mars 1940 skrev, på inrådan från NKVD-chefen Berija, sovjetledningen på en order om att polackerna skulle arkebuseras trots att de inte ens anklagats för påhittade brott.
Varför togs ett så drakoniskt beslut? Många av fångarna hade deltagit i det polsk-ryska kriget 1920, som slutade med polsk seger, vilket väckte hämndkänslor till liv. Dessutom var den absoluta merparten antikommunister. I egenskap av polska officerare var de bildade och lojala representanter för en nation som Kreml ville sovjetisera. Därmed betraktades de som ett hot, inte på grund av vad de eventuellt hade gjort utan för vad de representerade. Bakom avrättningsordern fanns alltså flera drivkrafter, varav undanröjandet av ett polskt ledarskikt hörde till de främsta.
Över 14 000 polska officerare och befäl mördades med nackskott under våren 1940 – samt tusentals politiska fångar utöver det. Bland offren i officerskåren fanns drygt 400 polacker av judisk börd. Kropparna kastades ner i massgravar på olika platser, bland annat i Katynskogen utanför Smolensk.
Tyskarna tillskrev ryktena om att polacker mördats i skogen ingen större betydelse. Först 1943, när de förstod att Polens exilregering i London eftersökte officerare, utfördes en utgrävning.
Kroppar och funna föremål undersöktes av rättsläkare från tyskockuperade eller med Tyskland lierade länder. Nyheten om upptäckten släpptes på bred front den 13 april 1943 och orsakade chockvågor i Europa, eftersom Sovjetunionen pekades ut som skyldigt till massmorden.
Detta utlöste en kris inom det allierade blocket. Polens exilregering begärde att Internationella Röda korset undersökte platsen men detta krävde tillstånd från berörda länder. Av förklarliga skäl vägrade Stalin, och varken Churchill eller Roosevelt ville splittra enigheten inom alliansen, något som tyskarna hoppats på. Västledarna, som fick tydliga indikationer på att illdådet begåtts av sin allierade, låtsades tro på den sovjetiska versionen om tysk skuld. Storpolitiska och krigsstrategiska realiteter ledde till att deras polska partner fick offras.
Från sovjetisk sida initierades en antipolsk kampanj med draghjälp från allierad press som beskrev Katyn som ett tyskt illdåd. Även i svensk press förekom antipolska kommentarer. Efter att Stalin brutit diplomatiska kontakter med Polens exilregering kunde man läsa i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 27 april att brytningen berodde på ”polska extremister” med ett gränslöst rysshat.
Utkomsten blev att Polens exilregering isolerades och förödmjukades. Detta hade kunnat undvikas även om de västallierade var nödgade att bevara koalitionen med Stalin.
Ett officiellt sovjetiskt erkännande för massmordet dröjde till början av 1990-talet när kopior av avrättningsordern och andra dokument lämnades över till Warszawa.
Vilken läxa kan vi idag ta med oss från Katyn? Att krigsförbrytelser aldrig ska urskuldas, döljas eller mörkas av politiska skäl. Offren kräver att vi talar klarspråk samtidigt som dörren till försoning aldrig får stängas. Annars är vi för evigt fast i det förflutnas grepp
