Folkungarna var en besvärlig samling människor. I Sveriges begynnelse, fram till mitten av 1200-talet, när det inte riktigt gick att tala om ett enhetligt land, så utmanade de konstant kungamakten.
De hette exempelvis Knut den långe, kom från Uppland eller Östergötland och ville råda över sig själva utan inflytande från någon kung. Med ojämna mellanrum samlade de ihop en här och tågade mot kungen.
Det var då, för 700 år sedan, som Sverige under våldsamma former påbörjade resan bort från stam- och klansamhälle, till något annat. En kung, en lag och någon sorts centralmakt började stegvis införas. De upprepade upproren mot den unga monarkin kunde inte accepteras.
Vi är arvtagare till det här uråldriga landet med dess statsmakt. Sverige uppstod inte ur intet, det var en blodig och plågsam process och många lokala krigsherrar och utmanare av makten behövde stryka med innan konungariket Sverige blev någorlunda stabilt.
Märkligt nog håller det moderna 2000-talssverige på att gå tillbaka i tiden. Vi behöver söka oss tillbaka till Sveriges tidiga historia för att förklara och förstå vissa av de fenomen som har blivit allt vanligare i vårt land.
Mycket av det som skett i det svenska samhället de senaste decennierna – skjutningar, sprängningar, territoriala strider, klaner som söker makt över vissa områden – påminner nämligen till viss del om svenskt 1200-tal: Det handlar om lokala makthavare som utmanar den centrala makten, ibland indirekt och ibland väldigt direkt.
I en av polisens kartläggningar av gängvåldet står att 14 000 personer är aktiva i kriminella nätverk och ytterligare 48 000 kopplas till gängen, som medhjälpare. Det är ungefär lika många som hela Gotlands befolkning. Alla dessa personer i polisens kartläggning utövar inte våld eller är ens dömda. Men de bidrar tillsammans till att utmana och söndra Sverige och utgör, enligt polisen, ett hot mot ”hela svenska samhället”.
Fyra år tidigare hade den svenska polisen, i ett då sällsynt uttryck av tydlighet, öppet konstaterat att det i Sverige fanns ”40 släktbaserade nätverk, klaner, som kommit till Sverige enbart för att organisera kriminalitet”. Dessa klaner hade enligt polisen ”stor makt, stort våldskapital och tjänar pengar på narkotika, våld och utpressning. De tar sig också in i näringslivet och i det politiska livet för att försöka styra en kommun, eller till och med Sverige”.
Allt detta kan beskrivas på olika sätt: Sverige har ett problem med kriminalitet och gängvåld. Jag skulle vilja skärpa den beskrivningen. Sverige befinner sig i ett tillstånd av inbördeskrig. Långt fler än de där 60 000 som är knutna till gäng bor nämligen i områden där den folkvalda centralmakten är utmanad.
De lever i svenska regioner där våra lagar, institutioner och rättskipning inte råder fullt ut. Vittnar man mot ”fel” person så kan man räkna med repressalier. Det räcker för att människor inte ska våga anmäla, dokumentera eller vittna mot de släkter eller gäng som behärskar ett visst område. Man går helt enkelt inte emot den dominerande makten i närområdet. Det bor hundratusentals personer i områden där vanliga medborgare, näringsidkare och förälder inte kan utgå ifrån att staten kan skydda dig
Många reagerar säkerligen på användningen av ordet ”inbördeskrig”, det låter ju nämligen som en regelrätt konflikt om makten i landet, som mellan Folkungarna och kronan på 1200-talet. Men många av de pågående konflikterna bedrivs inte främst, eller ens ofta, genom att gängmedlemmar skjuter på poliser. Sådan öppen konflikt behöver de inte för att kunna tillskansa sig makt. Kanske är det därför denna utmaning mot centralmakten i Sverige inte har behandlats med det allvar som situationen kräver.
Betydligt enklare och mindre kostsamt än att skjuta poliser och kidnappa kommunpolitiker är att skapa en atmosfär av skräck bland lokalboende, näringsidkare och representanter för kommunen. Hot om våld är betydligt mindre kostsamt än att faktiskt utöva våldet öppet. Det understryks i rapporten om tystnadskulturen i Göteborg, det räcker för de kriminella att för offentligt anställda markera att de är övervakade, identifierade och att deras handlingar inte går obemärkt förbi.
Att behärska ett område kan göras på fler sätt än att utmana de högsta makthavarna i ett land om makten. Att bara synas, injaga respekt hos besökare eller boende räcker långt. Men det är inte ett självändamål i sig – det är ett medel för att uppnå något. Att ha makten över ett område betyder inget om det inte leder till någon ekonomisk vinning.
För krigsherrar har det i alla tider syftat till beskattningsmöjlighet. Det är detta som Johanna Bäckström Lerneby beskrev i boken ”Familjen”, som handlar om hur en släkt skapar en lokal maktbas i en göteborgsk stadsdel. Med outtalad makt i ett område kommer stora finansiella möjligheter att utpressa företagare, monopolisera försäljningen av narkotika eller ägna sig åt bedrägerier.
Det svenska inbördeskriget går i olika faser, ibland mer intensiva och emellanåt mer lågmälda, men det är likväl ett inbördeskriget eftersom det är en våldsam konflikt som sker inom våra statsgränser och utgör ett hot mot hela samhället. Sverige fick under 1990-talet och framåt återigen lokala krigsherrar, stamledare och ”Folkungar” – personer som på olika sätt utmanar vad det innebär att Sverige har en centralmakt – med rätt att beskatta, beskydda, bruka våld och i vissa fall även skipa rättvisa.
Vad hände med Folkungarna då och vad gjorde centralmakten åt dem? Med ett undantag så misslyckades samtliga av deras uppror. Ledarna avrättades och ordningen återställdes i riket. Det sista Folkungaupproret var avslutat 1280 och därefter var Sverige en absolut arvsmonarki, det vill säga ämbetet ärvdes och det fick, som det stod i Magnus Erikssons lag från 1350, inte finnas mer än en kung – inget stök, ingen konstig maktdelning, centralmakten var en och enväldig.
Denna lag innehöll utöver tronföljden en samling ohyggliga straff som människor kunde dömas till i Sverige, som stegling och stening. Men samtidigt infördes ett – för den tiden – banbrytande förbud mot blodshämnd. Man fick inte, om det inte uttryckligen gavs tillåtelse, ta lagen i egna händer.
Magnus Erikssons lag har genomsyrat svensk rättskipning sedan dess men är nu, 650 år efter att lagen infördes, ett minne blott då blodsfejderna genomlever en andra tragisk guldålder i Sverige.
Sverige har alltjämt en fungerande statsmakt, offentlig förvaltning, rättsväsende. Men ser man inte de oroväckande sprickorna i samhällsväven så är man blind inför hur Sverige som land har förändrats. Det är uppenbart att det som görs nu för att avsluta det pågående inbördeskriget inte är tillräckligt, gängens och klanernas makt kvarstår och blir alltmer sofistikerad, bland annat med hjälp av infiltration av myndigheter. En modern rättsstat som den svenska behöver inte agera som Magnus Ladulås för att vinna det här kriget.
Så länge det skapas rätt lagutrymme så kan polis, domstol, Kronofogden, Skatteverket och andra myndigheter samfällt utplåna gängens möjligheter att utmana det svenska samhället. Men det måste finnas en bred insikt om vad det är som pågår och förståelse för att om man drabbas av vankelmod eller inte är tillräckligt resolut så kommer det att bli betydligt värre.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
