“Det stora språnget” var ett maoistiskt omställningsprojekt, 1958-62, som syftade till att i ett enda steg ta Kina direkt från jordbrukssamhälle till industrination. Målsättningen var att i grunden förändra hur både människor och samhälle fungerade — men istället för ett socialistiskt paradis skapade tilltaget svår hungersnöd och ekonomiskt kaos.
Från Kinas stora språng till Sveriges nu ökända miljonprogram lär oss historien att det sällan blir bra när den politiska makten försöker genomdriva storskaliga omställningar av samhället. Detta beror dock oftast mindre på att målsättningarna i sig skulle vara fel, och mer på att statsmaktens satsningar saknar marknadens självkorrigerande egenskaper. Idéer som på en fri och pluralistisk marknad hade konkurrerats eller dömts ut i ett tidigt skede kan i statliga “omställningsprojekt” helt enkelt drivas så långt att själva samhällets stabilitet hotas.
När statsminister Magdalena Andersson i TV4:s partiledardebatt hävdar att vindkraften ger “snabb och billig energi här och nu” företräder hon en omställning av Sveriges energiförsörjning som möjligen kan beskrivas som snabb – men som i praktiken varken är billig eller kapabel att leverera energi när den efterfrågas.
Vindkraftens centrala problem är nämligen att den bara genererar el när det blåser, vilket ger upphov till stora pris- och kapacitetsskillnader på elmarknaden. Vid stark blåst genererar en storskaligt utbyggd vindkraft överproduktion vilket driver ner både elpriser och lönsamhet – men när vinden upphör genererar vindkraftverken vare sig pengar eller elektricitet.
Ett konkret exempel på detta är att Kommunalt ägda Skellefteå Kraft i sin årsredovisning för 2020 anger just blåsigt väder och en mer utbyggd vindkraft som skäl till bolagets förlust på 412 miljoner kronor. Även det kinesiska bolaget CGN, som står för ungefär en femtedel av all vindkraft i Sverige redovisade under 2020 en sammantagen förlust på nära 200 miljoner kronor.
Denna ekonomiska och leveransmässiga oregelbundenhet destabiliserar i förlängningen hela kraftsystemet, eftersom ryckvis överproduktion av el även drabbar den planerbara baskraftens lönsamhet. I takt med att kärnkraften på grund av denna typ av politiskt och ekonomiskt framtvingade skäl fasas ut blir därför tillgången på energi allt mer oförutsägbar.
Det är i sammanhanget angeläget att förstå att konsekvenserna av ett destabiliserat energisystem inte begränsas till gröna uppoffringar i form av schemalagd dammsugning och en svalare swimmingpool – utan påverkar hela samhällsekonomin. Dyrare och mindre tillförlitlig energi påverkar nämligen både lönsamhet och produktivitet rörande allt från kontorsarbete till jordbruk.
Den gröna självspäkning som fått stora delar av Europa att avveckla sin planerbara baskraft riskerar nu ytterst inte bara att tvinga fram en hastig återgång till fossila energikällor – utan verkar dessutom resultera i en energipolitisk motsvarighet till det maoistiska Kinas självdestruktiva fartblindhet: det som skulle bli ett stort språng framåt, ser istället ut att bli ett handlöst fall bakåt.
