”Våra barn dör”. Det är titeln på en ny SVT-dokumentär av journalisten Diamant Salihu som har premiär idag på SVT Play (sänds på tv 2 nov). På knappt tre år har 170 människor skjutits ihjäl i Sverige, ofta relaterat till i olika gängkonflikter. Ännu fler har förstås skadats.
I dokumentären intervjuar Salihu anhöriga och boende på Järvafältet i Stockholm, där en tiondel av dödsskjutningarna skett. I fokus står den somaliska gruppen, en minoritet som drabbats extra hårt av gängkonflikterna.
Det bor ungefär 110 000 personer med ursprung i Somalia i Sverige. Sex av tio är under 25 år. Två tredjedelar lever i relativ fattigdom – det vill säga med en disponibel inkomst under 60 procent av medianen. Självförsörjningsgraden är 38 procent – ungefär hälften av befolkningssnittet (GP 23/5).
Det som blir väldigt tydligt i SVT-dokumentären är de frånvarande fäderna. De män som medverkar är nästan uteslutande olika organisationsrepresentanter. Men det är mödrarna som engagerar sig spontant och kräver förändring, ordnar möten eller nattvandrar.
Samtidigt är misstron mot Myndighetssverige utbredd. Den utbredda föreställningen i vissa invandrargrupper att svensk socialtjänst kan ta barnen från sina föräldrar för minsta lilla har troligen haft en skadlig inverkan på integrationen. Förbudet mot barnaga kan lätt misstolkas som att barnen inte har några skyldigheter utan bara rättigheter för den som är ovan vid svenska normer.
Polisens bristande effektivitet – som i hög grad beror på en orimlig organisationsstruktur och den olyckliga polisreform som sjösattes 2015 – bidrar också till misstroendet. Invånarna ser bara att det blir sämre, mer segregerat, otryggare och att myndigheterna inte lyckas vända utvecklingen.
Hur har det kunnat bli så här? Faktum är att varningsklockorna ringt länge. Verksamma på fältet har påtalat den negativa utvecklingen i decennier. 2007 gjorde GP ett längre reportage om den somaliska gruppen i staden med titeln ”Göteborgs somalier – ett folk i kris” (28/10 -07. Den som läser det blir inte förvånad över utvecklingen fram till idag.
Enbart tre av tio niondeklassare med somalisk bakgrund hade då fullständiga betyg. Var femte ung somalisk man hade varit misstänkt för våldsbrott. Varannan somalisk kvinna levde inte med sina barns far.
De frånvarande fäderna är en nyckel för att förstå problematiken. Män har traditionellt inte haft ansvar för barnuppfostran, utan för familjens försörjning. Men i Sverige är det nästa omöjligt att få jobb utan utbildning och språkkunskaper. Det som erbjuds är en lång och tragglig väg genom SFI-kurser och påbyggnadsprogram. Många ger helt enkelt upp, blir håglösa och drabbas av självförakt. Några hamnar i missbruk. Andra reser utomlands för att arbeta. De svenska bidragssystemen gör det dessutom ekonomiskt förmånligt att separera.
Mödrarna får bära en tung börda. Nästan varannan somalisk barnfamilj i Göteborg 2007 hade fyra eller fler barn under 17 år. Trångboddheten var och är utbredd. Förmågan att hjälpa till med läxor är begränsad om man själv har väldigt lite erfarenhet av skolan. Det är mot denna bakgrund kanske inte så konstigt att många barn misslyckas i skolan eller dras in i gängkriminalitet.
Redan för 14 år sedan stod det alltså helt klart hur förutsättningarna såg ut. Men svårigheterna går tillbaka till 1990-talskrisen. Statsminister Stefan Löfvens famösa uttalande om gängkriminaliteten – vi såg det inte komma – är med andra ord rent nonsens. Det har varit glasklart för den som velat se. Men många har vänt bort blicken. Mödrarna i dokumentären har visst fog för sin misstro mot det officiella Sverige.
Debatten fastnar lätt i om det är olika invandrargruppers kultur eller det svenska samhället som är huvudorsak till det utanförskap som nu manifesterar sig. I själva verket är det mötet mellan dessa storheter som ofta är orsaken.
När en traditionell, patriarkal kultur möter det svenska samhällets jämställdhets- och barnperspektiv blir resultatet inte alltid lyckat. Det är helt enkelt svårare att göra om människor än vad svenska politiker länge hävdat. Inte minst för att vi har svårt att förstå baksidorna med vår egen samhällsmodell och glömmer att andra normer runt om i världen ofta finns på grund av andra förutsättningar.
Mötet med svensk byråkrati, utbildning och arbetsmarknad är förstås också en kulturkrock för den som är uppväxt i en helt annan typ av samhälle. I GP:s reportage från 2007 förklarar tolken Abdulahi Mohammed att det svenska genomreglerade systemet lätt passiviserar människor som är vana vid att ta eget ansvar och lösa problem mycket mer självständigt. Han framhåller att nomadlivets ideal, som varit starka i Somalia, handlar om att arbeta mycket hårt under de perioder det behövs snarare än regelbundet, medan det svenska samhället skickar signalen att man inte behöver arbeta alls.
Kulturella egenskaper som i en annan samhällsmodell skulle kunna lägga grunden för företagande och entreprenörskap kan i den svenska modellen – med sina höga krav på disciplin och konformism – leda till passivitet eller kriminalitet.
Det betyder inte att vi på något enkelt sätt kan göra om det svenska samhället för att underlätta integrationen. Vårt välstånd, vårt högt rationaliserade näringsliv och många av våra jämlikhetsideal bygger på den svenska modellen. Men vi borde åtminstone erkänna målkonflikterna och den ignorans som präglat svensk invandringspolitik. För det är en tragedi att människor som flytt krigsdrabbade länder nu tvingas begrava sina barn på svensk mark som offer i ett eskalerande gängkrig.
LÄS MER: Göteborgs somalier - ett folk i kris
