Är det något som utmärkt Socialdemokraternas regeringsinnehav de senaste åren är det alla återkommande löften om krafttag mot brottsligheten, som det sedan inte blir något av. Ett tydligt exempel är utfästelsen att fler kriminella ska utvisas. Justitieminister Morgan Johansson har deklarerat att utvisning ska vara en självklar utgångspunkt när en utländsk medborgare begår allvarliga brott. I sin första stora intervju som statsminister önskade även Magdalena Andersson (S) att fler brottslingar ska utvisas för att värna allmänhetens tilltro till det svenska rättsväsendet.
Statsministern har givetvis rätt. Fler brottslingar med anknytning till andra länder måste utvisas ur riket. Inte bara för att värna tilliten till rättsväsendet, utan också för att frigöra platser i en redan tungt belastad kriminalvård. Under de senaste åren har Kriminalvården nämligen slagit larm om fullbelagda häkten och anstalter. Att utvisa medborgare som förbrukat sin rätt att vistas i vårt land måste således utgöra en viktig prioritering för att frigöra fängelseplatser.
Tyvärr har regeringen inte levererat på området. Förvisso röstade riksdagen igenom skärpta regler för utvisning på grund av brott, vilket ska möjliggöra att fler kan dömas till utvisning för mindre allvarliga brott.
Men vad spelar det för roll att brottslingar döms till utvisning om utvisningarna inte kan verkställas?
För två år sedan rapporterade Sveriges radio att omkring tio procent av alla utvisningsdömda brottslingar i Sverige aldrig utvisas. Då rörde det sig om ungefär 600 brottslingar. Problemet stavas verkställighetshinder.
Det rör sig bland annat om generella hinder kopplat till hemlandet, exempelvis väpnad konflikt. Men i många fall rör det sig även om att den utvisningsdömde påstår att han riskerar förföljelse i sitt hemland, så kallat individuella verkställighetshinder. Och Sverige ska inte utvisa individer till länder där enskilda riskerar dödsstraff eller tortyr, enligt internationella konventioner vi förbundit oss till. Därutöver uppstår också verkställighetshinder när hemländerna vägrar ta emot de utvisningsdömda medborgarna, vilket är ett särskilt stort problem när det kommer till länder som Irak, Eritrea, Somalia, Iran och Libanon.
När regeringen deklarerar att fler brottslingar ska utvisas ur riket hade man kanske förväntat sig några åtgärder vad gäller verkställighetshindren. Varför förs inga diplomatiska ansträngningar för att förmå länder som Irak att ta emot sina medborgare? Och varför ser man inte över utredningsbördan vad gäller individuella verkställighetshinder?
I stället för att tackla problemet med verkställighetshinder försöker regeringen uppvisa handlingskraft genom att göra det enklare att utvisa EU-medborgare. På sociala medier påstår justitieministern att ”nu blir det lättare att skicka dömda utländska medborgare till sina hemländer för att avtjäna sina straff”.
Enligt Kriminalvårdens siffror fanns det förra året 1429 personer utan svenskt medborgarskap som avtjänande fängelsestraff på anstalt. Andelen som innehade europeiska medborgarskap i denna grupp var endast 25 procent. 30 procent hade i stället bakgrund i Asien och ytterligare 21 procent hade medborgarskap i ett afrikanskt land. Uppemot 12 procent tillhörde kategorin statslös eller okänt land.
I ett läge med proppfulla fängelser och en beläggningsgrad inom kriminalvården som överstigit 100 procent måste politiken svara med alla möjliga medel för att säkerställa att vi har kapacitet att sätta brottslingar bakom lås och bom. Att fler EU-medborgare kan komma att avtjäna sina straff i sina hemländer är välkommet, men nästa regering måste också ta sig an den övriga gruppen av utländska brottslingar som tillåts stanna kvar i Sverige beroende på olika verkställighetshinder. För visst skulle det bli enklare att utvisa kriminella, Morgan Johansson?
