En av EU-valets många konsekvenser blir att göteborgaren Soraya Post, F!, får lämna parlamentet efter ett närmast hisnande nederlag. I Göteborg, ett av partiets starkaste fästen i förra valet, har väljarstödet fallit 10,5 procent till 1,5 procent.
Det kan tyckas lite märkligt. Ett profilerat feministiskt parti borde väl ha haft idealläge i spåren av #metoo? Det var väl om något en tydlig påminnelse om behovet av fortsatt feministisk kamp?
Jo för all del, men det räcker kanske inte att kalla sig feminister. Partiet har varit pinsamt dåligt på att ta ställning för de som kan sägas lida allra mest akut av bristen på jämställdhet i Sverige idag: de som lever under förtryck grundat i heder och/eller religion. Tidigare partistyrelseledamoten Maria Hagberg, tillika forskare på området, vittnar om att hon rasiststämplades när hon försökte lyfta sådana frågor. Hon menar dessutom att Soraya Post “bagatelliserade och förminskade” romska kvinnor som kämpade mot barnäktenskap och tvångsäktenskap.
Sådana uppgifter blir än mer anmärkningsvärda i ljuset av att Post lät sin sextonåriga dotter “gifta sig”. Inte i juridisk mening, eftersom hon var minderårig, men Post förklarar i en DN-intervju att “det hölls en bröllopsfest och alliansen erkändes i släkten”. Detta följs upp med ett torrt konstaterande: “Unga brudpar är inte helt ovanliga i den romska kulturen.”
Någonting säger mig att följdfrågorna skulle ha varit vassare och mediernas intresse lite större i en annorlunda situation. Föreställ er om det framkommit att Kristdemokraternas EU-kandidat vid samma tidpunkt, Lars Adaktusson, ordnat inofficiellt bröllop för en minderårig dotter.
Det är slående hur det i ovannämnda reportage liksom i många senare intervjuer med partiets företrädare inte ställs en enda kritisk eller ens försiktigt problematiserande fråga. Kanske var det ett utslag av klassisk underdog-dramaturgi: det är okej att sparka lite hursomhelst så länge man sparkar uppåt.
När kritiken sent omsider kom, exempelvis i Jörgen Huitfeldts lördagsintervju med dåvarande partiledaren Gudrun Schyman, då hanterades den väldigt yrvaket. Schyman lät genuint förvånad över frågorna, och kvalitén på svaren var därefter.
Kritik mot att partiet inte bara agerat otillräckligt utan till och med varit ett hinder i kampen mot hedersförtryck, genom att exempelvis stödja könsuppdelning på religiös grund, möttes mest med fnysningar och fingrarna-i-öronen-förnekelse. Frågan om finansiering av partiets dyraste reform, sex timmars arbetsdag som beräknades kosta 63 miljarder bara i offentlig sektor, besvarades: “man kan räkna på hitan och ditan.”
Den här bristen på resonemang går igen, nu senast i Soraya Posts eftervalsanalys. Under valvakan kommenterade hon ilsket att “[väljarna] har röstat på klimatförnekarna och högerextremismen.”, en ståndpunkt hon upprepar i en intervju i GP, där hon skyller F!:s kollaps på “antifeministiska och rasistiska krafter.”
Nog för att SVT:s VALU indikerade att 6 procent av tidigare F!-väljare gått till SD. Ett fascinerande faktum i sig, men förutsatt att Post inte börjat räkna in V och MP i kategorin rasistiska antifeminister så blir hennes förklaringsmodell svajig.
En rimligare förklaring finns nog i partiets hantering av de egna profilfrågorna. Vad spelar det för roll att man lovar feministiska reformer när man samtidigt visar att man inte ens försökt räkna på deras finansiering? Hur trovärdig blir man i jämställdhetsfrågor om den intersektionella analysen landar i att könsförtryck bemöts mildare för att det sker inom en minoritetsgrupp?
Det är lätt att raljera kring, men det ligger någonting sorgligt i att partiet i många sammanhang och under lång tid åtnjöt strålkastarljus och silkesvantar. De antifeministiska krafter som faktiskt finns gläds säkerligen åt att kunna associera begreppet med en oseriös organisation. Risken är stor att F! gjorde mer skada än nytta i den jämställdhetskamp där de ser sig själva främst. Att deras rosa luftslott nu rasat är bra av flera skäl, men kanske framförallt bra för feminismen.
