Robert L Dear beskrev sig själv som "spädbarnens krigare". Han erkände snabbt att han mördat tre personer vid en abortklinik. Ytterligare nio skottskadades av Dear. För honom fanns inget skäl att neka till brottet: "Jag är skyldig, det behövs ingen rättegång". Handlingen var för Dear så nödvändig och samtidigt otillräcklig att han nästan tycktes skämmas över att han inte orsakat större skada.
Dear var en radikal abortmotståndare. Han betraktade varje enskild abort som ett mord. Sammantaget handlade det om ett, enligt Dear, accepterat massmord som dagligen pågår i stora delar av världen. Detta menade Dear, innebar att han hade en moralisk skyldighet att försvara de ofödda.
Utifrån ter sig tankegången fanatisk. Men samtidigt så begriplig att den nästan blir banal om man köper premissen att det pågår ett oupphörligt massmord.
Vissa djurrättsaktivister drivs av samma logik. Är man av åsikten att varje liv är lika mycket värt, och att djurs rättigheter är minst lika okränkbara som människors, då är den pågående masslakten på djur inte annorlunda än det Dear såg omkring sig.
För fanatikern utan spärrar är våld ofta slutsatsen, oavsett vilka rättfärdiganden denne valt att hålla sig med. Radikala högerextremister upplever ett existentiellt hot från invandrare och de "infödda förrädare" som bejakar invandringen. I de främmande ser de sin civilisations undergång. De jämför pekar ofta på Amerikas ursprungsindianer: Se vad som hände dem! Utropar de. Vi måste försvara oss är deras slutsats. Så har snart varje högerextrem terrorist förklarat sig och sina mordiska handlingar, från Brenton Tarrant till Anders Behring Breivik.
Befinner man sig i ett permanent krigstillstånd motiverat av den förestående undergången eller ser ohyggliga brott (som aborter, slakterier, det egna folkets förestående utdöende) utspela sig, då är inga medel uteslutna. Våldet får snarast ett egenvärde. Intensiteten i den direkta handlingen blir i sig ett mått på framgången för saken.
En profilerad debattör som upprepade gånger framhållit nödvändigheten av våld för den goda saken är klimataktivisten och akademikern Andreas Malm. För honom är valet lätt. Står det mellan en förestående undergång för mänskligheten eller att några bolag och anställda får se sitt arbete och sin egendom förstörd, då är det inget att fundera över: Använd våld. Tiden för sådana handlingar är redan här, menar han: "Läget är så kritiskt att det inte längre räcker med enbart väldigt gullig civil olydnad" berättade han för SvD i en intervju.
I ett annat samtal, då med GP, beskrev han hur inspirerande våldet i USA under den föregående sommaren var för honom: "Genom att ta över och bränna ner polisinstitutioner till marken" bröt de en känsla av "paralysering" som han uttryckte det. Klimatrörelsen måste på "samma vis" bryta sig ut ur sin egen passivitet. Våldet har, enligt Malm - och här lånar han författaren Frantz Fanons ord - "en renande kraft".
Våldets renande kraft? Malm låter som en fullblodsfascist. Men han anser sig för förstås stå för den diametrala motsatsen. Det han gör, är ju för den goda saken.
Abortmotståndare försöker rädda ofödda barn. Djurrättare räddar djur undan slakterierna. Högerextremisterna tror sig rädda en civilisation. De motiverar alla sina brottsliga handlingar på sitt vis. Innehållet skiljer sig förstås åt, dramatiskt. Men försvaret för våld är likartat.
Den stora skillnaden ligger i hur våldet förstås och besvaras av det omkringliggande samhället. Abortmotståndare och högerextremister bemöts inte med någon förståelse i vår offentlighet. Men en person som manar till våld för klimatets sak fördöms inte på samma vis. Inte ens en djurrättare anses vara riktigt lika obehaglig som en rabiat abortmotståndare.
Det är nämligen skillnad på våld och våld i den svenska offentligheten. Malm är akademiker och författare. I någon bemärkelse accepterad av samhällets mittfåra. Men hans ord om våld och direkt aktion hade aldrig accepterats om förevändningen vore något annat än klimatet.
Av samma bakomliggande skäl som Malms våldsromantik och återkommande revolutionära drömmar (han har bytt fokusområde ett par gånger) visas inkännande förståelse har även kommunismen historiskt ursäktats. Det är det så kallade "goda våldet" det handlar om.
Dessa skilda måttstockar visar tyvärr att vårt samhälle präglas av ett ytligt avståndstagande från våld och extremism. Klarar man inte att fördöma alla former terror så avslöjar man att det inte är terrorn i sig man tar avstånd ifrån, utan bara vissa värderingar bakom den. Men ser vi igenom fingrarna med vissa former av våld och extremism så kommer vi aldrig kunna bekämpa dessa uttryck på ett trovärdigt sätt. Våldet och extremismen hittar alltid sina motiv.
