Den gångna veckan har gängbrottsligheten skördat flera liv Stockholms- och Uppsalatrakten. Bland de mördade finns oskyldiga släktingar och grannar till kriminella. Det är lätt att bli uppgiven. Ska det bara bli värre? Höga polischefer har talat om att det bakom varje aktiv kriminell står en handfull ungdomar på tur att ta över rollen. Gängens lockelse på de unga i utsatta områden verkar dessutom bara tillta (SVT 23/8, DN 4/7).
Men utvecklingen mot allt grövre våldsbrottslighet är inte ödesbestämd. Den som bara ser gängkriminaliteten som en logisk följd av sociala eller kulturella faktorer har lätt att tro det. Men strukturer är inte allt. Kriminella styrs faktiskt också av överlagda kalkyler.
Göteborgsbaserade polischefen Erik Nord påpekade i våras, i en intervju med GP (21/3), att polisens uppklaringsprocent i sig spelar roll för hur många som försöker sig på att begå brott. Om sannolikheten för att komma undan med ett gängmord är 75 procent – som i dag – i stället för 25 procent så kommer fler skjuta för att döda. En effektivare polis skulle automatiskt minska antalet skjutningar.
Det är lite samma tanke bakom regeringens straffskärpningar. Höga straff ändrar kalkylen för gängen. Att sådana kalkyler görs ser vi inte minst i att unga gärningsmän medvetet anlitas för att de kan räkna med lägre straff.
Polisens effektivitet har varit en underskattad faktor i kriminaldebatten. Men att Sverige har en underdimensionerad och underbetald poliskår, samt olyckligtvis genomförde en omfattande omorganisering just när gängvåldet eskalerade har spelat och spelar stor roll för utvecklingen. Det har också stor betydelse huruvida mordutredarna är erfarna och har lokalkännedom eller om de skyfflas runt och plockas in från nyanställda poliser. Allt handlar inte om yttre faktorer vi inte kan kontrollera.
Regeringen beslutade i början av sommaren om att utöka polisens befogenheter att använda sig av hemlig avlyssning i kampen mot den organiserade brottsligheten, liksom rätten att använda sig av information kring andra brottsliga gärningar som kan framkomma ur materialet. På samma linje vill regeringen lätta upp sekretessen mellan myndigheter så att det i högre grad blir möjligt att samköra register.
När DN (21/10) för ett år sedan frågade ett antal mordutredare vad som stod högst på önskelistan kom dock utökad kameraövervakning högst upp. Polisens tillgång till övervakningskameror har mycket stor betydelse för möjligheten att klara upp mord. Här handlar det både om antalet kameror och polisens tillgång till dem. Erik Nord har tidigare påpekat att om polisen hade direkt tillgång till trängselskattkamerorna i Göteborg skulle de på ett annat sätt kunna följa gängkriminella i realtid och förstå när något är i görningen (Expressen 27/1 2018).
Mordutredarna efterfrågar även möjligheten att använda sig av släktdatabaser – en metod som löste det uppmärksammade dubbelmordet i Linköping för ett par år sedan, men som sedan förbjöds av integritetsskäl.
Polisen har också länge klagat på de långa handläggningstiderna internt för att undersöka teknisk bevisning, både av misstänkta skjutvapen och mobiltelefoner. Mordutredare är ofta beroende av att de kriminella inte hinner sopa igen spåren efter sig.
Med modern teknik – DNA- och elektroniska spår – borde det egentligen vara lättare att lösa mord än tidigare. Hindren återfinns i vår egen lagstiftning, rekryteringsproblem, flaskhalsar och organisationsmisslyckanden hos polisen. Till detta kommer att svenska domstolar tenderar att ställa orimliga beviskrav för fällande dom.
Gängbrottsligheten är inte omöjlig att bekämpa. Antalet inblandade är trots allt begränsat. Av olika skäl har det talats relativt lite om att den svenska statens misslyckande att bekämpa brott är en delförklaring till utvecklingen. Naturligtvis spelar segregation, dåliga uppväxtvillkor och en ogenomtänkt migrationspolitik sin roll. Men det vi enklast, snabbast och mest träffsäkert kan ändra på är hur vi bekämpar brottsligheten.
Det innebär en inskränkning av den personliga integriteten att ge polisen större befogenheter. Men det handlar här om riktade och reglerade insatser mot organiserad brottslighet, inte om att massövervaka alla medborgares göranden och låtanden i varje enskilt läge.
Priset måste betalas. Vi har redan dröjt för länge med att stävja brottsligheten. Följden är att den eskalerat till ett läge där vi kan ha en handfull mord på en vecka. Det är ohållbart. Dröjer vi ännu längre kommer kraven på och behovet av motåtgärder bara att bli än mer drakoniska.
Läs mer: Det skiljer högerns kriminalpolitik från regeringens
Lyssna mer: Erik Nord i Samtal med Cwejman
