Segregation är ett av det senaste decenniets mest omtalade fenomen. Pessimismen är tyvärr, men också med rätta, känslan som oftast ackompanjerar lägesbeskrivningarna. Men det finns skäl att vara optimistisk.
Kommunala Gårdstensbostäder i Göteborg fick redan på sent 1990-tal ett uppdrag från moderbolaget Framtiden AB att vända den negativa utvecklingen med nedgångna bostäder och grasserande kriminalitet. Det kanske inte är en populär lärdom men social kontroll tycks ha spelat en viktig roll för att vända utvecklingen i Gårdsten.
Anställda husvärdar skulle lära känna hyresgästerna och vara behjälpliga för att förekomma stölder och skadegörelse. Bostadsbolaget skulle ha bättre koll på vilka som bor i husen. Det skulle finnas insyn i andrahandsuthyrningen. Genom att lära känna de boende kunde servicebehoven bättre förstås och gemensamma regler för de boende var lättare att upprätthålla.
Utvecklingen är både positiv och uppskattad av de boende. Ingen som bor i Gårdsten tycker om nedskräpning, ungdomsgäng och otrygghet i närområdet. Folk är, i så kallade utanförskapsområden, som folk är mest. Deras attityder och behov skiljer sig inte nämnvärt från snittbefolkningen, vilket statsvetaren Peter Esaiasson förtjänstfullt beskrev i reportageboken "Förorten" (Timbro förlag 2019).
Samme Esaiasson hade även en viktig poäng i en debattartikel publicerad i GP tillsammans med statsvetarna Anna Persson och Johanna Winqvist: Det gäller att sätta förväntningarna på rätt nivå. För även om tryggheten ökat i Gårdsten under en längre tid - bland annat har den öppna narkotikaförsäljningen försvunnit - så är skolresultaten och de boendes egenförsörjning på nivå med näraliggande, och betydligt otryggare, Hjällbo.
Varje aktör har sin roll att spela. Och förväntningarna som ställs på fastighetsägare, oavsett om de är privata eller offentliga, måste befinna på en rimlig nivå. Fastighetsägare kan få områden att bli tryggare, trevligare och mer välordnade. Men deras möjligheter att från botten upp förändra de boendes livsmöjligheter är faktiskt begränsade.
Det finns ändå ett tydligt vägval att göra för varje fastighetsägare: Väljer de att engagera sig i området, med insatser som ökar tryggheten och skapar en känsla av att området är värt att hålla rent och snyggt? Eller ignorerar de utvecklingen och betraktar husen som en passiv kapitalplacering?
Egentligen handlar det om hur bolagen ser på sin roll i samhället. Är man en vinstdrivande del av samhället, med ett socialt ansvar, eller en vinstdrivande aktör jämte samhället. Ett exempel på den senare sorten är fastighetsbolaget Balder som gör vad de kan för att bli av med Betelskeppet, ett framgångsrikt och uppskattat akutboende drivet av den kristna föreningen Linneakyrkan (GP 20/1). Det har gått så långt att Balder beskriver Betelskeppet som en "betydande olägenhet". Egentligen handlar det om att skeppet stör utsikten för ett hotell.
Att vara fastighetsägare är något annat än att vara en passiv fondförvaltare. Skötseln av fastigheter och grannskapet påverkar inte bara de boende utan samhället i stort.
En aktiv fastighetsägare som försöker förstå varje områdes speciella villkor är en kapitalist som tar ett samhällsansvar och agerar i ett sammanhang. En sådan kapitalist är vinstdrivande i dubbel bemärkelse, då den långsiktiga vinsten inte bara kan räknas i ökat värde i fastighetsstocken utan även för samhället i stort. På så sätt kan även de som äger husen, tillsammans med de boende, göra vardagen något bättre.
