Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Twitter är en av de företag som stängt ned ett stort antal användare. (AP Photo/Matt Rourke, File) Bild: Matt Rourke
Twitter är en av de företag som stängt ned ett stort antal användare. (AP Photo/Matt Rourke, File) Bild: Matt Rourke

Adam Cwejman: Det fria ordet är i fara

Yttrandefrihet är ett tomt begrepp om det inte omfattar de misshagliga och obekväma åsikterna.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Året inleds med att USA:s avgående president Donald Trump bannlyses från samtliga sociala medier han använder. Samt några till som han inte nyttjar men där företagen, som Tik-Tok, Pinterest och Twitch, ändå ville solidarisera sig med de övriga.

Många glädjs nog åt att techbolagen och de stora sociala medier-kanalerna börjat rensa bort åsikter och ställningstaganden som kan uppfattas som stötande.

Men bakom den senfärdiga och ska sägas, selektiva, upprensningen bland hotfulla inlägg – ayatollan Sayyid Ali Khameneis inlägg om att Israel är en "malign tumör i västra Asien som ska tas bort och utplånas" finns kvar på Twitter – gömmer sig något annat.

De sociala medierna har snabbt gått från att vara en minimalt kontrollerad och öppen infrastruktur till publicistiska kanaler där redaktioner gör inriktningsbeslut av innehållet.

Och med denna alltmer aktiva publicistiska roll uppstår frågan om hur vår nya globala offentlighet ska fungera i framtiden. För den som tror att den senaste tidens nedstängningar är ett exempel på en fungerande ordning bör tänka om. Många exempel i närtid visar att vi har att göra med ett dysfunktionellt system som vittnar om djup förvirring hos techbolagen.

Den kanadensiska journalisten Meghan Murphy är grundare av nättidningen Feminist Current som driver en populär podcast. Hon har varit aktiv i många frågor rörande kvinnojourer, vård till våldtagna, könsneutral lagstiftning och annat som tangerar feminism och jämställdhet.

Hon hamnade för ett tag sedan i Twitters blickfång när hon började diskutera transexualitet och feminism.

Det som till slut ledde till att hon helt bannlystes från kanalen var orden "män är inte kvinnor". Murphy har vid flera tillfällen hamnat i konflikt med transaktivister som anser henne att hon är en så kallad "terf" (trans-exclusionary radical feminist). Det vill säga en feminist som utesluter personer som bytt kön från man till kvinna från kvinnorättsfrågor.

Murphy hotade ingen. Uppmanade inte till våld. Hon är bara av den i vissa kretsar kontroversiella åsikten att transaktivister gör kvinnorättsfrågan skada i många fall. Vad som även bidrog till hennes avstängning från Twitter var att hon tilltalade en annan person på Twitter med fel pronomen.

Twitter stämplar hennes inlägg som "hateful conduct". Att från ett feministiskt perspektiv ifrågasätta att män som bytt kön till kvinna exempelvis skulle få tillgång till skyddade kvinnoboenden och placeras på kvinnofängelser faller under detta.

Många tror nog att de personer och de inlägg som försvinner från stora sociala medier främst är de som manar till våld och hot. Men så enkelt är det alltså inte.

LifeSiteNews, en socialkonservativ katolsk tidning som även driver en youtubekanal, fann att en av deras intervjuer, med den kanadensiske läkaren Roger Hodkinson tagits bort. Anledningen var att Hodkinson kritiserade nedstängningen av samhället i samband med pandemin och effektiviteten i ansiktsmasker.

Vad Hodkinson, som innehaft fler prestigefyllda platser inom sin profession i Kanada, yttrade skiljer sig egentligen inte mycket från det som varit allmängods i svensk offentlighet under året: Kritik mot övernitisk nedstängning och skepsis mot ansiktsmasker har inte sällan uttrycks av regeringsföreträdare och myndigheter. Hodkinson lät som en något mindre diplomatisk Anders Tegnell.

Dessa två exempel visar att de sociala mediers styrning av vad som får publiceras möjligen börjar med att stänga ned direkta våldsuppmaningar och hot men sällan slutar där. Logiken bakom avstängningen av såväl LifeSiteNews som Meghan Murphy är att deras ord i någon mening är en fråga om "våld", en tankefigur som blivit alltmer spridd i den anglosaxiska världen.

Dessa exempel borde, oavsett hur man ställer sig i sakfrågorna, oroa fler än de närmast berörda.

Med en så godtycklig definition av "våld" kan nämligen betydligt mer än diskussioner om transsexuella och feminism eller nackdelarna med nedstängning klassas som våldsamt och hotfullt. Uppmaning till strejk kan då lätt bli en fråga om fara för allmänheten. Kritik mot poliskåren ett fall av störande av den allmänna ordningen.

Men varför ens lyfta det här? Tycker man inte om en tjänst som ett amerikanskt bolag skapat är det väl bara att välja en annan tjänst – så funkar den fria marknaden, hävdar många.

Tyvärr är detta argument tio år försent. Detta är vår offentlighet nu. Sveriges Radio har en Facebookkanal. Kända svenska opinionsbildare och medier har såväl Youtube som Twitterkonton som sina främsta kommunikationskanaler. Genom vår kollektiva användning av dessa tjänster har de numera blivit del av den offentliga digitala infrastrukturen. Det är inte olika sorters tandkräm vi talar om.

Ett mycket litet gäng entreprenörer och programmerare har blivit vår samtids förvaltare av det fria ordet. Aldrig har så få personer samtidigt förfogat över så oinskränkt makt över så många människors ord, bild och röst.

Osund maktkoncentration är alltid ett hot mot ett demokratiskt och öppet samhälle. Inte för att Facebooks Mark Zuckerberg, Googles Sundar Pichai eller Twitters Jack Dorsey skulle vara några ondskefulla typer. Problemet är själva koncentrationen av makt och att dessa herrar uppenbarligen inte förstår att handskas med den.

Problemet handlar inte om onda avsikter. Snarare är det en fråga om att teknikutvecklingen och det omkringliggande samhället inte hållit jämna steg. Nätjättarna dras vare sig de vill eller inte in i politiken.

Mellan 1995 och 2007 var internet fortfarande jungfrulig mark. Oreglerad, inte dominerat av monopolister och öppet för nyetableringar, här fanns en myriad olika sammanhang. Antalet sociala medier var litet och fragmenterat. Förhoppningarna om att nätet var verktyget för vår tids demokratirörelser tycktes besannas när den arabiska våren 2010 organiserades till stor del med hjälp av telefonappar.

Detta var fortfarande de glada och optimistiska åren. Runt 2007 börjar tillväxtfasen. Facebook, Twitter, Instagram och Youtube dyker upp som nischtjänster men utvecklades snart till de största gemensamma offentliga rum mänskligheten nyttjat.

Runt 2016 börjar det plötsligt varnas för hur farliga de sociala medierna är. Rysk desinformation, manipulation och algoritmer som skruvar upp konfliktnivån på Facebook förebådar något obehagligt. Twitters konstanta flöde var raketbränslet med vilket Trump tog sig ända in i Vita huset . Högerpopulismen hade upptäckt internet och vridit det ur händerna på idealisterna och entreprenörerna.

I stället för transparens och direktdemokrati fick vi Trump och missnöjesröster. Så löd mångas besvikelse över internets förspillda möjligheter. De sociala medierna var den liberala demokratins dödgrävare sades det.

Nätjättarna var för stora, dominerande och slapphänta när det kom till moderering. Hot och hat, polarisering och hög konfliktnivå var deras bränsle. De var tvungna att ta sitt ansvar så att de ryska trollfabrikerna inte tog över. Så gjorde de också. De lyssnade verkligen på kritiken från politiker och press.

Men den efterlängtade korrigeringen av techjättarnas tjänster tycks slå över åt andra hållet. Lösningen på den höga konfliktnivån, rädslan för fake news och extremism har utmynnat i godtycklig moderering. Ifrågasättande av coronastrategier, diskussioner om pronomen och en rad andra frågor som i ett fritt samhälle varken ska regleras eller tystas, hamnar under bilan.

Under 2020 haglar avstängningarna. Tillämpningen förefaller ad hoc, de berörda får sällan eller aldrig ta del av anklagelsepunkterna. Och inte blir det offentliga samtalet bättre eller mer demokratiskt för det. Medicinen tycks snarare vara värre än sjukdomen. Konspirationsteorierna flödar när tech-jättarna agerar gemensamt.

Världens diktatorer lär hurra. Se, även i väst underordnas det fria ordet lag och ordning! Den ryske oppositionsledaren Alexander Navalnij, som under 2020 överlevde ett mordförsök utfört av ryska myndigheter, skriver i en lång tråd på Twitter om situationen: "Det här kommer utnyttjas av yttrandefrihetens fiender runtom världen. Även i Ryssland och Kina. Varje gång de behöver tysta någon, kommer de säga: "Det här är vanligt. Även Trump blockades på Twitter".

Det är inte som att Ryssland och Kina urskiljningslöst censurerar människor. De motiverar sig förstås alltid noga med att det handlar om "hot" mot den allmänna ordningen eller säkerheten. Det är en villfarelse att tro att de auktoritära regimerna alltid beter sig godtyckligt mot sina undersåtar medan vi i det demokratiska väst skulle vara kapabla att välja vilka ord som är farliga och inte.

Dilemmat – yttrandefrihetens gränser – är inte nytt. Det nya är att beslut i frågan delegerats till personer som uppenbarligen inte är kapabla att fatta bra beslut och inte kan ställas till svars för missgrepp. Framförallt tycks de missa att det inte är populära åsikter som behöver skyddas utan de som yttrar de impopulära åsikterna. Som socialisten Rosa Luxemburg så träffande uttryckte det: yttrandefriheten är en tom och meningslös frihet om den inte utsträcker sig till den som tänker annorlunda.

Få känner sig manade att engagera sig för att någon katolsk tidning ska få sprida uppfattningen att ansiktsskydd är verkningslöst. Eller att en feminist i Kanada ska få kritisera transaktivism. Men deras rättigheter att uttala sig i vår nya – gemensamma – offentlighet är en förutsättning för att alla andra ska göra det. I dag är det ord om munskydd som försvinner, i morgon kan det vara något annat. De här berör oss alla som slår vakt om friheten att yttra sig.