Någon som minns MUF:s vallåt från 2010? ”Sverige jobbar, när Sverige är som bäst”. Den irriterande dängan var nästan omöjlig att få ut ur huvudet. Men budskapet är svårt att säga emot. Det är bättre att folk arbetar än att de går på bidrag, både för samhällsekonomin och för den enskilda personen.
Men betyder det att jobbet är det viktigaste och att fler borde satsa på självförverkligande genom arbetslivet?
Om man frågar organisationen Sveriges Kvinnolobby verkar svaret tveklöst vara ja, i alla fall när det gäller ena halvan av befolkningen. Kvinnor prioriterar inte arbete och karriär i tillräckligt hög utsträckning, anser organisationen. I en ny rapport föreslår kvinnolobbyn därför att föräldraförsäkringen ska kvoteras, så att föräldrarna inte kan föra över dagar till varandra.
Idén är inte ny. Förslaget om kvoterad föräldraledighet poppar upp lite titt som tätt i jämställdhetsdebatten. Exempelvis vill Socialdemokraterna sedan några år tillbaka "individualisera" försäkringen.
Analysen är ofta densamma: kvinnor är hemma med barnen längre än männen. Det leder till att de halkar efter på arbetsmarknaden. Löneutvecklingen blir lidande.
Informationskampanjer och jämställdhetsbonusar verkar inte hjälpa. ”Kvinnor tar ut den stora majoriteten av all föräldraledighet i alla de nordiska länderna trots att det finns goda möjligheter att dela lika på ledigheten”, står det i rapporten. Det går alltså att välja att dela lika, men folk väljer fel, och därför måste staten gripa in.
När man läser rapporten kan man tro att kvinnolobbyn har fått den där gamla moderatlåten på hjärnan. Det är ”karriär”, ”löneutveckling”, ”höga positioner”, ”återgång till arbetet”.
Det är som att de utgår ifrån att karriär och att tjäna pengar är – eller åtminstone borde vara – alla kvinnors högsta livsmål. Som om det inte fanns tillräckligt med hets om att man ska förverkliga sig själv genom sitt jobb, eller som att framgång alltid måste mätas i pengar, och inte i lyckade relationer.
Vi lever inte heller på 1950-talet. De allra flesta kvinnor har precis som männen ett jobb att gå till varje dag. Problemet för Sveriges Kvinnolobby är att kvinnor verkar prioritera arbetet i lite mindre utsträckning än män. Och de gör det så klart inte av fri vilja, utan på grund av normerna.
Självklart blir människor påverkade av omgivningens förväntningar. Men de flesta människor, inräknat kvinnor, är inte viljelösa mähän. Det är rimligare att anta att en förälder är hemma med sitt barn för att han eller hon tycker om att vara med sitt barn.
Det finns inte heller något starkt stöd för en sådan reform. Åtta av tio svenskar vill inte att föräldraförsäkringen ska tvångsdelas, enligt en undersökning genomförd av Novus (SVT 13/6 2015).
Uppfattningen att människor styrs av ett falskt medvetande, och att det är politikens uppgift att frigöra den ”egentliga” viljan, är dessutom snudd på totalitär.
Men stressen, då? Skulle inte kvinnor bli mindre stressade om staten tvingade folk att dela lika? Troligtvis inte. Det är sant att kvinnor är mer stressade än män. Enligt en undersökning från fackförbundet Jusek är dock unga kvinnor utan barn mer stressade än kvinnor med barn.
Och trots att Sverige, till skillnad från Danmark, har öronmärkta pappamånader i föräldraförsäkringen är problem med daglig stress nästan dubbelt så vanligt i Sverige som i Danmark, enligt Yougov.
Ökad statlig styrning över privatlivet skulle antagligen inte leda till mindre stress, snarare tvärtom. Särskilt jobbigt lär det bli för kvinnor som inte lever i Sveriges Kvinnolobbys välordnade medelklassidyll utan kanske har en partner som lämnat familjen, eller som kvinnan valt att lämna, eller som vägrar att ta ansvar. Vad ska hon göra när de kvoterade dagarna är slut?
Det är bekvämt att tro att allt kan ställas i ordning med hjälp av politiken. Men människor är komplexa. Deras sociala situationer ser olika ut, likaså deras val och familjesituationer.
Stödet för svensk föräldraförsäkring är stort, men det betyder inte att folk önskar bli dirigerade i sättet de använder den.
