Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Carl Lindstrand: Det finns ingen mångkultur – bara kulturer

Det är svårt att integreras i ett land som förnekar existensen av sin egen kultur. Det är dags att mer tydligt erbjuda nycklar in till det svenska samhället.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Svensk integrationspolitik lider, sedan åtminstone två decennier tillbaka, av ett grundläggande tankefel. Grundhållningen är inte att de människor som kommer hit skall uppmuntras eller beredas möjlighet att delta i majoritetssamhället kultur. Såväl invandrare som etniska svenskar skall istället integreras i det som beskrivs som det "mångkulturella samhället". Tonen slogs särskilt an i propositionen Sverige, framtiden och mångfalden – från invandrarpolitik till integrationspolitik (proposition 1997/98:16) där det deklarerades att "integrationsprocesserna är ömsesidiga" att "alla är delaktiga och medansvariga" och att målet är att "den potential som finns i mångfalden skall frigöras och komma till användning".

Vackra ord. Problemet är bara det att det inte finns någon kultur som heter ”mångkultur” och att både den "mångfald" och den "potential" den sägs hysa är illa definierade storheter. Det blir alltså inte mycket mer än just vackra ord. Invandrare är inte någon homogen grupp som kommer till Sverige i syfte att lämna bidrag till en ny gemensamt skapad mångkultur. De flesta invandrade individer lär istället, lika lite som de flesta etniska svenskar, vara måttligt intresserade av lämna sin identitet för att tillgodogöra sig en abstrakt ”värdegrund”, särskilt när begreppet inte kringgärdas av sådana symboler, traditioner och seder som uppbär mänskliga normer och mänsklig kultur. Det finns med andra ord, ingenting begripligt att integreras in i.

Det olyckliga valet står därför i praktiken mellan att själv kämpa sig till en svensk identitet eller att sluta sig i sin ursprungliga identitet. Och gentemot såväl dem som sedan födseln fostrats in i en svensk identitet som dem med utländsk bakgrund som i motvind kämpat sig till en sådan, är det märkligt att begära att de ska integreras i en diffus ”mångkultur” i det land som bygger på och är den främsta bäraren av svensk kultur. Det är trots allt varken fult eller rasistiskt att framhålla att den svenska statsbildningen och det majoritetssamhälle den (tillsammans med det rena civilsamhället) format bygger på en svensk majoritetskultur. Det är ren konsumentupplysning. En konsumentupplysning de individer som välkomnats att stanna i Sverige förtjänar att få ta del av. Det är således inte fråga om tvång eller pekpinnar, utan om att, som skribenten Thomas Gür brukar uttrycka saken, erbjuda nycklarna till det svenska samhället.

Det är hög tid att detta synsätt anammas av de som utformar integrationspolitiken. Och det är ännu högre tid att de kontraproduktiva försöken att mobba ut dem som påtalar de uppenbara bristerna i det hittillsvarande synsättet upphör. Sverige är inte betjänt av ett offentligt samtal som präglas av pekpinnar om vad som får eller inte får diskuteras. Liksom om vem man får eller inte får debattera frågorna med. Vi har fått beskåda hur personer som Ivar Arpi, Jens Ganman, med flera, fått bannor av ledarskribenter som Peter Wolodarski och ledarkolumnister som Moa Berglöf för att de satt fingret på de problem rådande ordning orsakat. Vi har nyligen fått se samme Peter Wolodarski låta antyda att Alexander Bard inte borde ges någon plattform, därför att han debatterat – och skickligt argumenterat mot – en person som står för ytterlighetsåsikter inom dessa frågor. Det sistnämnda nog så viktigt i ett läge där växande missnöje med den förda politiken skulle kunna skapa nya förutsättningar för verkligt obehagliga ytterlighetsrörelser.

Med det sagt är ytterlighet just ytterlighet. Svensk kultur präglas inte av rasism. Ty rasism är (bortsett från dess ovetenskaplighet) ingenting annat än mobbing - och mobbning uppskattas inte i Sverige. Det är den för svenska förhållanden typiska konsensuskulturens framsida. Visst skruvar man på sig och markerar när någon har avvikande åsikter, men det är inte acceptabelt att direkt och uttryckligen mobba ut människor. Konsensuskulturen bygger ju til syvende og sist på idén om att ”alla skall med”. Försöken att mobba ut åsiktsmotståndare i svensk debatt är därför i slutändan också kontraproduktiva. Något som kanske bäst illustreras av Sverigedemokraternas rekordartade tillväxt i den svenska opinionen.

Vad Sverige nu är betjänt av är en fri integrationspolitisk debatt som utgår ifrån verkligheten. Och i min kristallkula ser jag att de politiker, partier och samhällsdebattörer som inte kommit till denna enkla insikt lär få se sig hopplöst omsprungna i den snara framtiden.