Waldemar Svensson (1897-1984) har kallats ”det svenska frisinnets främste ideolog”. I hela fyra decennier var han redaktör för Frisinnad tidskrift. Han tillhörde Folkpartiets innersta krets och satt i dess verkställande utskott in på 1960-talet. Under hela sitt vuxna liv hade Svensson sin bas i Västsverige, närmare bestämt Ljungskile med dess folkhögskola.
Även om Frisinnad tidskrift fortfarande kommer ut emellanåt får det svenska frisinnet sägas leva en tynande tillvaro sedan ett antal decennier tillbaka. Det är synd. Som representant för frisinnet kombinerade Svensson nämligen sin liberala grundsyn med en ingående insikt om värdet av rotfasthet och normer – som han såg som förutsättningar för verklig frihet. Han var även tidigare än de flesta andra engagerad i hotet från miljöförstöringen. Hans tänkande är på många sätt mer aktuellt än någonsin, även om hans kristet färgade idealism kan verka främmande i en cynisk tid som vår egen.
Det centrala för Svensson var den så kallade personlighetsprincipen. Verklig frihet handlade om att växa som människa. Något man bara kunde göra om man valde att följa vissa ideal och att ingå i ett partikulärt sammanhang. Det där med att engagemanget skulle vara frivilligt var helt centralt för honom – och ett skäl till att han vände sig emot både socialism och en alltför storvulen nationalism.
Framförallt var Svensson en civilisationskritiker av rang. Han såg stora faror i efterkrigstidens snabba omvandling av det svenska samhället med dess fokus på materiella framsteg och storskalighet. Hans ideal var närmast den självägande bonden. Han värderade det ägande som också innebar ansvar och vårdande. ”Löneslaveriet” i storstäderna gjorde däremot lätt människor osjälvständiga och krypande inför den ekonomiska och politiska överheten. Socialdemokratins motmedel: starka fackföreningar och en allt mer allomfattande stat betraktade han som en medicin som bara skulle göra ont värre. Individen reducerades till en kugge i ett maskineri både på arbetet och som fackföreningsmedlem.
Svensson var en tänkande människa som hade genuint dubbla känslor inför sitt eget politiska värv. Han kunde konstatera att inte ens en riksdagsledamot längre hade något egentligt inflytande över samhällsutvecklingen. Han slets hela sitt liv mellan det existentiella och det praktiskt-politiska. Med åren blev han tämligen pessimistiskt lagd.
Svenssons politiska livsgärning har ett visst drag av tragik. Han fick simma mot tidens ström hela sitt liv. Det vore dock ytligt att avfärda hans tankar av den anledningen. Att värna sin personliga integritet i ett modernt samhälle är inte det lättaste. Ändå är det nödvändigt för en tänkande människa att försöka. Waldemar Svensson borrade djupare i frihetsbegreppets innebörd, begränsning och komplexitet än de flesta moderna, sekulära liberaler – utan att någonsin överge sin grundläggande tro på den personliga frihetens värde.
Men för Svensson var den personliga friheten inte slutmålet, utan en förutsättning för att ta sig an livets utmaningar söka svar på livets gåtor. För honom – och många andra frisinnade var ett fritt liv inte någon söndagsseglats. Friheten var ett livslångt arbete och en förpliktelse att bevara den egna integriteten.
