Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Lyckas Busch och Kristersson lappa ihop borgerligheten? Bild: Jessica Gow/TT
Lyckas Busch och Kristersson lappa ihop borgerligheten? Bild: Jessica Gow/TT

Svend Dahl: Det borgerliga alternativets sönderfall

Stefan Löfven har framgångsrikt splittrat borgerligheten. Nu behöver Moderaterna och Kristdemokraterna skapa en långsiktig plan för ett borgerligt regeringsalternativ.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

När jag vintern 2013 tillträdde som chef för Liberala Nyhetsbyrån var det stora politiska samtalsämnet att den dåvarande migrationsministern Tobias Billström (M) i SVT:s Agenda talat om att antalet asyl- och anhöriginvandrare, “volymerna”, påverkade integrationen. Det kan idag tyckas vara en självklarhet, men var då tillräckligt för både avgångskrav och en offentlig tillrättavisning från statsministern.

Drygt sju år är en evighet i politiken. Det blir inte minst tydligt när jag i dagarna går vidare till jobbet som chefredaktör för tankesmedjan Timbros nätmagasin Smedjan, och därför reflekterat över vad som kanske är de gångna årens viktigaste politiska händelse: det borgerliga regeringsalternativets sönderfall, som efter en mandatperiod av konvulsioner blev ett faktum i och med regeringsbildningen 2018.

Det är en utveckling som var svår att föreställa sig för sju år sedan. Undersökningar visade då på framväxten av en alliansidentitet i väljarkåren. Och snarare än ett stundande sönderfall diskuterades det om Alliansen skulle bli något som påminde om CDU/CSU i Tyskland eller The Coalition i Australien, som sedan 1920-talet är ett samarbete mellan The Liberal Party och The National Party.

Det har talats om svårigheterna att förhålla sig till invandringens ökade betydelse för väljarna och Sverigedemokraternas tilltagande styrka som de viktigaste skälen till det borgerliga blockets sönderfall. Samtidigt är det förändringar som i stor utsträckning även påverkat de rödgröna partierna, som trots detta lyckats regera sedan valet 2014. För den som vill förstå det borgerliga samarbetets sönderfall är det därför värt att peka på två andra faktorer.

För det första bristen på reformagenda. När den första alliansregeringen tillträdde var det med en gedigen reformagenda som svarade upp mot väljarnas problembeskrivningar. Denna betades successivt av, men lite kom i dess ställe. Frånvaron av ett gemensamt, och för väljarna relevant, reformprojekt skapade ett tomrum som istället kom att fyllas med uppslitande diskussioner om förhållandet till Sverigedemokraterna.

För det andra bristen på politiskt självförtroende. Under lång tid framstod Socialdemokraterna som den sol som övriga partier i svensk politik kretsade kring. Det tycktes ha förändrats när alliansregeringen valdes om 2010 - S var inte längre det naturliga regeringspartiet.

Men istället för att värna det politiska självförtroende som åtta framgångsrika år i regeringsställning borde ha fört med sig hamnade de borgerliga partierna efter valet 2014 återigen i en situation där man sneglade på Socialdemokraterna.

Rädslan för att behöva ta regeringsansvar utmärkte borgerligheten vid två avgörande tillfällen. När alliansbudgeten fick riksdagens stöd i december 2014 borde det ha varit ett tillfälle för politisk stolthet. Men istället för att träda fram och vara beredda att axla regeringsansvaret, stämde man in i Socialdemokraternas berättelse om politiskt kaos. Detta upprepades sommaren 2017 då Transportstyrelseskandalen gav en utmärkt chans att avsätta regeringen, men ställda inför möjligheten att överta regeringsmakten kunde de fyra partierna inte enas om ett misstroende.

Bakom detta ryms inte bara borgerliga politiker som låter sig duperas av socialdemokratiskt maktspråk. Även bristen på självförtroende inför Sverigedemokraterna har varit påtaglig. Istället för att identifiera möjliga områden för parlamentariska uppgörelser och samtidigt sätta ideologiska gränser, har det i diskussionen låtit som att alla former av samröre med SD skulle förvandla liberalt sinnade politiker till sverigedemokrater.

Det är en brist på tilltro till sin egen ideologiska ryggrad och integritet som tacksamt har kunnat utnyttjas i den socialdemokratiska opinionsbildningen.

Man skulle kunna invända att bristen på ett borgerligt regeringsalternativ spelar mindre roll i ett upphackat partisystem där en S-ledd regering kan förmås avskaffa värnskatten och reformera arbetsrätten. Samtidigt är det ofrånkomligt så att det finns ett värde i att partier som i stor utsträckning delar sakpolitiska prioriteringar håller ihop för att kunna förverkliga sin politik.

Stefan Löfven har sedan han tillträdde som S-ledare haft som övergripande mål att splittra borgerligheten. På motsvarande sätt krävs nu från Moderaterna och Kristdemokraterna, som ser sig som “kärnan i ett nytt regeringsalternativ” en långsiktig plan för att återigen bygga ett realistiskt borgerligt regeringsalternativ.