Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Det blir alltid som man tänkt sig

Det behövs ett större mått av politiskt ansvar redan vid utformandet av välfärdssystem och reformer. Vilka kryphål finns inbyggda, vad kan komma att missbrukas, vilka incitament skapas?

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

En irakisk försvarsminister med dubbelt medborgarskap som utreds för grova bidragsbrott mot Försäkringskassan. Handel och fusk med arbetstillstånd och rena skenanställningar inom ramen för ett av världens mest generösa system för arbetskraftsinvandring. Föräldrar som tvingat sina barn att spela apatiska för att beviljas uppehållstillstånd. Vuxna män som utgett sig för att vara barn för att öka möjligheterna att, trots avsaknad av asylskäl, ändå få stanna. Allt i Sverige. Men varför sker det just i Sverige?

För att vi låter det ske. Det är med andra ord ingen tillfällighet att det sker just här, det är snarare helt logiskt. Människan är till sin natur styrd av incitament. Desperata människor utgör inget undantag från denna huvudregel, snarare tvärtom. Även om man på delvis goda grunder kan ifrågasätta enskilda individers moraliska överväganden, ställda inför valet att missbruka eller att vara ärliga trots de uppenbara kryphålen, är det primärt mot det svenska systemet som kritiken ska riktas

Skapar man ett system som uppfattas som i internationell jämförelse är väldigt generöst, och därför ytterst attraktivt, måste tillsynen och kontrollen vara rigid. Enbart så behåller man legitimiteten och säkerställer att välfärdssystemet inte missbrukas. Således, om budskapet är att - 1) sannolikheten att få stanna i Sverige ökar om man säger att man är under 18 år, eller ens barn är apatiska, 2) uppföljningen av de bidrag som utbetalas är knapphändig, 3) ett (köpt) arbetstillstånd öppnar dörren för en själv och i förlängningen för ens familj att beviljas uppehållstillstånd - så kommer en del människor, på högst rationella grunder, att ljuga, undanhålla information och manipulera systemet. Det blir med andra ord nästan alltid som man tänkt sig. Ytterst lite sker av en slump, oavsett utfallets karaktär.

När Sveriges socialdemokratiska statsminister på bästa sändningstid (SVT 17/11) hävdade att ingen såg gängkriminaliteten och den grova brottsligheten komma gjorde han det för att framstå som anständig och god. Det är i sig talande för denna intellektuella avart som, i svensk kontext, inneburit likhetstecken mellan konsekvensanalys och ondska/främlingsfientlighet. Men det är inte bara ifråga om det eskalerande våldet som naivitetsgreppet brukas. Också rörande de ensamkommande, apatiska barnen, missbruket av arbetskraftsinvandringen och av bidragen återkommer tankefiguren med jämna mellanrum.

En del av lösningen är givetvis att i efterhand strama upp reglerna, öka tillsynen och kontrollen. Att erkänna sina misstag. Men det behöver kombineras med en mer proaktiv ansats när reformer lanseras, det vill säga ett större mått av politiskt ansvar redan på idéstadiet. Vilka kryphål finns inbyggda, vad kan komma att missbrukas, vilka drivkrafter skapas?

Det kan tyckas cyniskt men utgångspunkten bör vara att det som kan missbrukas också kommer att missbrukas. Den som inte förstår detta samband bör avstå från att hänvisa till sitt naiva sinnelag (denna omskrivning för senfärdighet, slapphet och ignorans) eller ens till en överlägsen människosyn och istället inse sin del i det större problemet.