Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Peter Hjörne: Det började med ord, inte med mord!

Vi har alla en plikt att reagera, markera och agera mot den ökande antisemitismen. Inte bara en gång om året på Förintelsens minnesdag, utan varje dag - genom utbildning i skolorna men också genom att samhället bekostar det skydd som judiska skolor och församlingar i dag tvingas lägga stora belopp på.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

" – Har du hört något nytt? Är det sant det som sägs?

– Sant, allt är sant, Beyle.

Mannens röst var hes och dov som om det hade vuxit något tjockt och stickande i halsen.

– Det är affischer uppklistrade på väggar och stolpar. Inom två timmar måste varje familj överlämna en person. Kan du förstå vad det betyder, familjen måste själv välja ut sitt offer. Fattar du, alla välja ut någon. Annars tar man oss alla, alla utan undantag, och på så sätt låter tyskarna oss göra ett fritt val, hör du Beyle, ett fritt val.

Alla blev som förlamade. Ingen blev förvånad. Man kunde förvänta sig vad som helst av tyskarna. De tittade på varandra. Vem av dem skulle gå dit, gå dit varifrån man aldrig återvände? Var och en genomfors av en plötslig känsla av främlingskap. Den ene såg redan den andre som offer. Den ene såg redan sin rival i den andre."

Stycket är taget ur en novell av den judiska författaren Rachel Korn. Skådespelaren Christer Henriksson läste ur novellen när årets stipendium från Micael Bindefelds stiftelse till minne av Förintelsen delades ut, vid en gripande ceremoni på Dramaten i Stockholm på Förintelsens minnesdag den 27 januari.

Novellen är en av fyra noveller som översatts till svenska från polska, jiddisch, tjeckiska och hebreiska, Rachel Korn, en av fyra författare som skrivit skönlitterärt om Förintelsen. Utgivningen möjliggjordes genom förra årets stipendium från Micael Bindefelds stiftelse. Stipendiet innebar också att 9 000 novellsamlingar kunde delas ut till skolelever genom Forum för levande historia.

Årets stipendium, som uppgår till 500 000 kronor, gick till den framstående koreografen och regissören Alexander Ekman för verket Vanmakt, som har världspremiär på Arkipelag i oktober i år. Han tilldelades stipendiet "för sin filminstallation om de stora och komplexa frågor som minnet av Förintelsen väcker...På detta sätt hålls inte bara minnet av Förintelsen vid liv, utan projektet väcker också insikt om att det är möjligt för alla och envar att förhindra att något liknande någonsin händer igen."

Det är det som är själva kärnan i såväl Micael Bindefeldts stiftelse som i Förintelsens minnesdag - att minnas för att förhindra en upprepning. Men också att hedra de miljontals som mördades i världshistoriens mest barbariska, grymma och systematiska massmord. Sex miljoner judar avrättades. Romer, homosexuella, handikappade och oppositionella gick samma öde till mötes under en omänsklig och vidrig regim.

1999 instiftade Sverige den 27 januari som nationell minnesdag för Förintelsen. 2005 deklarerade FN dagen som internationell minnesdag. 27 januari är det datum då förintelselägren Auschwitz-Birkenau befriades 1945, för 75 år sedan. Över hela världen hölls minnesstunder och hedrades nazismens offer. I Auschwitz samlades 50 stats- och regeringschefer, däribland kronprinsessan Victoria och statsminister Stefan Löfven, vid en ceremoni. De viktigaste gästerna var emellertid 200 överlevande från dödslägret där 1,1 miljoner människor, främst judar, mördades. I Berlin tändes ljus vid Förintelsemonumentet. I koncentrationslägret Buchenwald i Tyskland hölls en minnesceremoni.

I Stockholm arrangerade Forum för levande historia en värdig och välbesökt manifestation på Raoul Wallenbergs Torg. Överlevaren Tobias Rawet var en av gästerna. Hans vittnesbörd lästes upp av Erika Hedenström.

Tobias Rawet berättade om livet i gettot i Lódz, utan värme, utan vatten och med hungern som ständig följeslagare. På gården fanns bara ett utedass. Det kom att bli hans räddning. Tobias mamma sänkte ner honom i en spann i dassets stank. Så undslapp han den gasbil som förde bort hans kusin Joel till en säker död.

"Min berättelse är bara en skärva av alla krossade livsdrömmar, sex miljoner mördade varav 1,5 miljoner barn. 100 000-tals romer, homosexuella och handikappade, alla människor som på något sätt inte stämde överens med en sjuk ideologi, mördades. Låt kunskapen bli en varning för alla oss som lever i dag om vad sortering av människor kan leda till. Och kom ihåg att Förintelsen inte började med mord. Den började med ord. Nedsättande ord som underminerade respekten för människan. Det spelar roll vad vi säger om och till varandra. Och det är ett ansvar som vi alla har. Jag vill också påminna, kanske framför allt er som är unga, om att bakom alla hårresande fakta om Förintelsen finns människor med ett namn och en historia. Tänk så mycket liv och lycka som släcktes. Tänk också vilket bidrag till världen som vi alla gått miste om. Tänk vad min Joel kunde ha uträttat.

Bakom varje av dessa obegripliga siffror på antalet mördade finns ett namn, ett ansikte, ett hjärta, en avbruten framtid. Vänner, hjälp oss att tillsammans minnas", uppmanade Tobias Rawet.

Bestialiteten och vidrigheterna är ofattbara och egentligen omöjliga att beskriva i ord. Men det är just ord, de överlevandes ord, berättelser sådana som Tobias Rawets, som gör att vi kan minnas nu och sedan.

Att minnas räcker emellertid inte. Vi måste lära och vi måste agera. Över hela det Europa, som var skådeplatsen för historien största och mest fasansfulla folkmord, växer antisemitismen. I land efter land berättar judar om sin oro och sin utsatthet. Sverige är inget undantag. Nio av tio judar anser att situationen för dem har förvärrats. Här har vi numera, inte bara högerns och vänsterns gamla unkna antisemitism, utan också en stark, från Mellanöstern invandrad antisemitism - från länder där hatet mot judar och mot Israel är en del av den propagandistiska vardagen.

Mot det måste vi alla reagera, markera och agera. Inte bara en gång om året på Förintelsens minnesdag, utan varje dag - genom utbildning i skolorna men också genom att samhället bekostar det skydd som judiska skolor och församlingar i dag tvingas lägga stora belopp på. Det är vår plikt!