Är du en misslyckad gud? Är vi alla vandrande, misslyckade gudar? Nedstörtade. Brutna. Vanmäktiga. Förblindande. Förtappade. Falska.
Till de nostalgiska tonerna av Frank Sinatras ”I did it my way” har du hört sägas att du och bara du ska välja din väg i livet. Du måste hitta dig själv, den du är och vad du vill, verkligen vill. När du väl har gjort det kan inget stoppa dig, inte om du verkligen vet vad du vill och är beredd att följa ditt hjärta. Det som tar dig mot ditt mål är gott, det som hindrar dig är ont. Ondast av allt är att inte reflektera och bara göra som alla andra. Du är du och ingen är som du. Du är unik, inget kan stoppa dig, ingen får stoppa dig. Du bestämmer vem du är, bara du. Inte ens ett medfött kön sätter längre några begränsningar för vem du kan vara och har rätt att vara.
Du är gud.
Om du inte mår så bra i allt detta självbestämmande, behöver du terapi, alltså hjälp att upptäcka vem du är och vad du verkligen känner inför det som du tror kan ha inverkat menligt på dig i ditt formande av din alldeles egna, unika person. Det finns inget själsligt mörker som man inte kan ta sig ur, om man bara vill.
Du är gud i en avförtrollad värld utan gudar. Du får göra vad du vill. Du måste göra vad du vill. Slå sönder ramarna, slit isär bojorna, nöj dig inte.
Det kanske låter fantastiskt. Men för många har det blivit en börda alltför stor att bära. Det menar den danska författare Iben Krogsdal i sin senaste bok ”Vi mislykkede guder” (Jensen & Dalgaard, 2024). Vi dignar under tyngden av själva skapa och bära vårt eget livs mening.
I slutänden hamnar många av oss i omständigheter som inte alls är särskilt självvalda. Vi kanske bara inte hittade den himlaomstörtande kärleken. Vi kanske inte gjorde den där drömkarriären vi tagit för given. Någonstans på vägen, stagnerade man på mellanchefsnivå, medan andra klättrade förbi på stegen.
Medelåldern slog till med förlamande livsleda. Man tvingades inse att man varken lyckats förändra världen eller bli kändis. Den kroniska sjukdomen kom helt oombedd, och efter att ha försökt skapa ett narrativ om att den gett en större tacksamhet för livet, blev den bara vad den var, en skugga. Livet som inte alls kunde väljas. Generna förstörde också en hel del. De högtflygande målen konkretiserades aldrig, man kanske aldrig egentligen ville något sådär jättespeciellt egentligen.
Tyngden av att ha misslyckats med att göra något fantastiskt av sitt liv kan böja en människa helt ner mot jorden. Och så blir det sjukskrivning, terapi och antidepressiva. Var tionde svensk äter psykofarmaka.
Vi vet allt detta, ändå fortsätter vi att predika samma budskap för det uppväxande släktet: Du är unik, bara du vet vem du är, du kan bli precis vad du vill, det viktigaste är att du gör det du gör för att du verkligen vill det, och så vidare, i en loop som bara kör på, runt, runt, i all ungdomskultur, i all värdegrund.
Den mest påtagliga effekten just nu, förutom ohälsotalen, är att allt fler kvinnor i 30-åren våndas inför beslutet om de ska skaffa barn eller inte. ”Vill jag verkligen ha barn, alltså vill, verkligen vill, jag ha barn???” Det kanske de kommer fram till att de inte verkligen, verkligen vill, och så växer bördan att skapa ett riktigt, riktigt meningsfullt liv av sin lyxiga, barnfria tillvaro...
Jag undrar ändå om inte ungdomarna snart tröttnar. Av någon anledning drog den kanadensiske psykologen och högerikonen Jordan B. Peterson fulla hus varhelst han uppträdde, också i Sverige. Unga människor drack som törstande själar av budskapet att mening inte är att ständigt blicka inåt och utforska sitt inre, utan att ta ansvar, för sig själv och för andra.
I Danmark vinner partiet Liberal Alliance stort i ungdomsmätningarna. Budskapet från partiledaren är (förutom att marginalskatten måste ner och medborgaren befrias från välfärdsstatens tvångströja, förstås) att mening skapas när man intar sin plats i samhället, försörjer sig själv, tar ansvar för en familj, när man lever ett helt o-spektakulärt, men rotat, plikttroget och därmed glädjefyllt liv. Där män är män och kvinnor är kvinnor och jämställdheten inte övergår i millimeterrättvisa. Den ungdomsgeneration – ”Z” kallas den visst – där alla är unika pansexuella älvor, är trots allt inte hela sanningen om den yngsta gruppen vuxna.
Iben Krogsdal skriver om att lösningen för oss misslyckade halvgudar är att stiga ner från tronen, låta en verklig Gud ta platsen och själva bli vanliga, skröpliga människor igen. Det är en lättnad att uppleva att kraven på mig som människa kommer utifrån, och, paradoxalt nog, att inse att jag inte kommer kunna leva upp till kraven. Hon skriver om den psykologiska poängen med föreställningen om ”arvssynd”: alla vet ju att det finns ett inkrökt mörker i varje människa.
Och man måste inte tro för att tro. Krogsdal skriver att kyrkan är en plats där du inte är gud, alltså inte ens kan bestämma dig för att tro, för tro är, skriver hon, egentligen bara att avsäga sig sin egen självpåtagna gudom.
Här tappar jag bort henne. Tron är något mycket mer konkret än så, det är en relation och det är radikal efterföljelse, men Krogsdal skriver fram kristendomens sociologiska roll i människors liv – och framför allt hålet som finns kvar efter att sekulariseringen gjort folk tro-lösa.
Det är en innerlig kulturkristendom – om man kan föreställa sig en sådan. Men som alltid när folk vill skriva sådan religion på recept, undrar jag hur det ska gå till. Man vill få folk att tro, fast inte nödvändigtvis på något verkligt. De ska dras in i ett universum som gestaltar de stora mysterierna i det mänskliga. De ska få vila hos en gud, som finns men kanske inte finns mer än som ett språk. Man kan säga såhär: Gudstjänsterna i Svenska kyrkan där tron predikas på det sättet lockar i alla fall inte särskilt många besökare.
Då finner jag bokens efterskrift, där Iben Krogsdal riktar sig direkt till ungdomar, mycket mer relevant. Lyssna till exempel på det här, i min översättning: ”Ni har hört att ni ska bryta alla fasta ramar för att bli er själva; att det är oautentiskt att låta sig formas utifrån. Men det är en tidsandans lögn. Låt er formas allt vad ni kan: Upprepa det vackra andra har gjort, vila er i gamla ritualer, överta andras traditioner, läs andras historier, var o-originella, låt era egna ord vila och ta i stället större, äldre, mer outgrundliga och tusen gånger sagda ord i er mun. Det är först när ni villigt låter er formas, som ni kan upptäcka hur djupa och gåtfulla ni verkligen är?”
Det är en appell för bildningens plats i en ung människas liv. Och jag undrar ibland om inte nedstämda tonåringar skulle få större hjälp av att inbjudas till en bokklubb än att sättas i terapi. Introspektion är sällan vägen ut ur lidande.
Skönlitteratur och lyrik däremot är tröstande och skapar samtidigt acceptans för smärtan. Den psykiska ohälsan ökar i dag, helt klart, men tolkningen av statistiken kan inte skiljas från själva statistiken. Ohälsotalen stiger när allt som upplevs som tungt i en ung människas liv betraktas som något som måste behandlas, tas bort.
Men det är ju som Kristina Lugn skriver, i sin kylskåpspoesi:
Det är ett sorgearbete att leva.
Om man inte förstår det
blir man aldrig glad.
Eller, med Per Lagerkvists, mer högstämda formulering:
Till dig smärtans moder,
till dig, Liv,
talar jag,
förtroligt.
Själv en son av dig.
Den som kan läsa och beröras av Taylor Swifts låttexter, kan också förstå den enkla med långt djupare poesin hos Lugn och Lagerkvist. Eller för all del Louise Gluck. Harry Martinsson. Ja, Tomas Tranströmer, för sjutton!
Vi måste börja berätta för ungdomarna att det är helt okej att vara alldaglig och o-speciell, att meningen med livet inte ligger i att framhäva hur unik man själv är, men att få uppleva det vackra, det goda och det sanna i tillvaron.
