En majoritet i riksdagen vill förbjuda rasistiska organisationer. I juli 2019 tillsatte regeringen en kommitté med syfte att utreda frågan hur ett sådant förbud skulle kunna se ut. Enligt TT vill alla partier utom Vänsterpartiet, Liberalerna och Sverigedemokraterna se en lagstiftning som förbjuder människor att delta i en rasistisk organisation.
Däremot finns ingen majoritet för att upplösa rasistiska organisationer eftersom det skulle kräva en grundlagsändring. Kommittén ska presentera sitt förslag i slutet av april.
Ett förbud mot rasistiska organisationer, oavsett om det handlar om att sätta stopp för människor att delta på möten eller om det rör sig om att lösa upp sammanslutningar, är dock ingen bra idé.
Regeringen vill med sitt initiativ visa handlingskraft mot vit makt-miljön och liknande grupper som har ett våldskapital och som har förmåga att begå terroristbrott. Att ta krafttag mot våldsbejakande extremism är bra. Problemet är att regeringens ambition inte riktar in sig på organisationers våldskapacitet utan på de åsikter som organisationerna anser berättigar våldshandlingarna.
Inom vit makt-miljön är rasismen en grundläggande ideologisk utgångspunkt för legitimeringen av våld. Men det finns gott om andra grupperingar som har potential att utföra våldshandlingar, men som inte bygger sin världsbild på rasism eller hat mot en folkgrupp.
Ett tydligt exempel är våldsbejakande islamism. Grunden i denna ideologi är inte ett hat mot en specifik folkgrupp utan en idé om att de som inte ansluter sig till en radikal tolkning av islam är ”otrogna” och måste straffas. Likaså finns grupper som anser att våldshandlingar är berättigade för att stoppa slakterier, miljöförstöring eller det kapitalistiska systemet.
Det demokratiska samhället har rätt att försvara sig och sina medborgare mot potentiella våldshandlingar och organiserade terrorgrupper. Men det centrala är vilka metoder de extrema grupperna är benägna att ta till. Att låta lagstiftningen ha utgångspunkt i ideologi snarare än praktik är principiellt tveksamt och gör den också mindre effektiv. Som Christer Mattsson, forskare på Segerstedtsinstitutet vid Göteborgs universitet säger är det svårt att tydligt definiera i praxis vad som är rasism och inte (SR 28/2).
Att begreppet ”rasism” har kommit att betyda olika saker beroende på vem man frågar – exempelvis anser en grupp studenter på Konstfack att namnet ”vita havet” på en av skolans utställningssalar är del av en rasistisk struktur – gör det än mer trubbigt att ha som utgångspunkt för lagstiftning.
Det skickar också en signal att det problematiska inte är våldshandlingen i sig, utan vem som utför den och vad den personen står för. Blir det förbjudet att delta i en rasistisk organisation som hetsar mot exempelvis judar, romer eller svarta, men inte i en organisation med andra drivkrafter, som riktar sina hot mot personer som inte kan sägas utgöra en folkgrupp, innebär det också att staten säger att vissa former av politiskt våld är värre än andra. Alternativet är att utvidga begreppet ”rasism” till att omfatta alla möjliga former av hatiska åsikter. Men då urvattnas ordet och blir meningslöst.
Inskränkningar i organisationsfriheten måste ha goda skäl. Att försvara det demokratiska samhället och dess invånare mot våld är ett sådant. Kommitténs förslag liknar dock mest så kallad symbolpolitik, sådan som genomförs för att få politikerna att framstå som mer handlingskraftiga än vad de egentligen är.
