Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Malcom Kyeyune: Det är medelklassen du ska vara rädd för

Medelklassen är stor, dyr, och överbelånad; vad händer om denna klass plötsligt behöver de pengar som idag går till Vivalla, Brandkärr, och Husby?

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Mot slutet av 2017 skrev jag en krönika här i GP med rubriken ”Vänta bara tills medelklassen drabbas”. Detta var på den gamla goda tiden, där vi fortfarande diskuterade sinande beredskapslager och kommande katastrofer som något teoretiskt som skulle hända någon gång i framtiden. Få anade hur snabbt framtiden faktiskt skulle anlända.

Det finns en framtid bortom corona-epidemins smittspridningsfas, och i denna framtid kommer vi möta en världsekonomi som tagit så mycket stryk att den stora depressionen under mellankrigstiden till och med riskerar att överträffas. Ju mer jag funderar på denna framtid, desto mer olycksbådande ter sig medelklassens roll framöver.

Fram till nyligen fanns det en sorts halvt uttalad politisk klassallians i Sverige. En tämligen stor andel människor som tillhör medelklassen i bred (”kulturell”) bemärkelse är beroende, direkt eller indirekt, av transfereringar från staten. I vissa fall behövs dessa transfereringar för att subventionera det egna skrået – pressstöd och pengar till public service är tämligen viktiga för journalistyrkets utdragna kamp mot en pågående proletarisering – i andra fall är man direkt beroende av att staten faktiskt skapar och betalar ens jobb inom universitetsvärlden eller som en ”eldsjäl” som hjälper kids på glid, osv.

Vi gillade länge att låtsas i Sverige som om medelklassens vurm för invandrare (så länge deras barn inte behövde gå i samma skolor) och utsatta områden (så länge de inte behövde besöka dem själva) enbart hade att göra med att medelklassen var så mycket godare än den SD-röstande pöbeln ute på landet.

I realiteten var situationen mer materiell än så: invandrare var i själva verket mycket användbara, dels för att de kunde pressa ner kostnaderna för olika tjänster (städning, matleverans, biltvättning), dels därför att de skapade en industri där olika eldsjälar, administratörer, frihetskämpar, estradpoeter och kommunikatörer kunde tälja guld med smörkniv, så länge de var villiga att mjölka staten på pengar.

I en allvarlig ekonomisk kris kommer Sveriges invandrare att sluta vara ”användbara” på endera sättet. När staten får mindre pengar blir den stora konflikten vilka grupper som ska fortsätta subventioneras, när man inte har råd att betala för alla. Medelklassen är stor, dyr, och överbelånad; vad händer om denna klass plötsligt behöver de pengar som idag går till Vivalla, Brandkärr, och Husby?

Sveriges senaste kovändning in i den mest absurda formen av flaggviftande kring den unika svenska coronastrategin är inte en produkt av Ronny och Conny ute på landet, utan denna nationalchauvunism pådyvlas oss från människor som för ett år sedan dömde ut alla former av nationalism som en början på 30-talet. Om dessa människor är kapabla att ändra åsikt på en vecka, och att inte ens låtsas om att de någonsin tyckt annorlunda, i vilka andra frågor är de kapabla till samma sorts kovändningar?

Ett stalltips för framtiden: om du är oroad över en återgång till 1930-talets barbari är det inte lantisarna du bör hålla ett vakande öga på. Deras missnöje över tingens ordning är stabilt och framförallt förutsägbart. Hur medelklassens missnöje kan komma att yttra sig politiskt och ideologiskt i en riktig ekonomisk kris är det ingen av oss som vet. Där har du ett riktigt skäl till oro.