Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ledaren. C H Hermansson var partiledare för SKP, och senare VPK, 1964-1975.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Det är lögnerna som är den röda tråden

Ledare: Vänsterpartiet vill att vi ska glömma deras historia. Men lögnerna röjer i själva verket att historien fortfarande lever.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Vänsterpartiet försöker skriva om sin historia. Berättelsen som människor förväntas köpa är att partiet redan på 1960-talet lämnade kommunismen bakom sig, och blev vad man kallar ett modernt vänsterparti.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Storyn upprepades igår när partiledaren Jonas Sjöstedt i Sveriges radio skulle kommentera CH Hermanssons (partiledare 1964-1975) bortgång. Sjöstedt kallade Hermansson sympatisk och berättade att det var Hermansson som "lade grunden för den moderna vänstern".

Sjöstedt menade vidare att Hermanssons vänster var "demokratisk och öppen". Och att den forne ledaren stod för vänsterns självständighet gentemot de kommuniststyrda länderna. Det är påståenden som vederlagts om och om igen.

Att Vänsterpartiet behöll tätt utbyte med kommunistdiktaturer även efter 1968 och genom hela 1970- och 80-talen, blev till exempel väl beskrivet 2004 av Janne Josefsson i SVT:s program Uppdrag granskning. Utbytesresor, lyckönskningar, delegationer och gemensamma konferenser. Allt pågick så länge Sovjetunionen fanns.

Händelsen som vänstern brukar framföra som banbrytande är att Hermansson 1968 protesterade mot Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien. Det är dock en isolerad händelse som bör ses i sitt sammanhang. Det var valår i Sverige, och väljarna självklart bestörta över bilderna på de sovjetiska stridsvagnarna på Prags gator. Dessutom såg Socialdemokraterna ut att få egen majoritet. Inget behov fanns av kamratröster. Utspelet mot Sovjet var nödvändigt för att överhuvudtaget hålla kvar kommunisternas representation i riksdagen. När valet, i vilket VPK fick 3.0 procent, var över, återgick man till det normala. Partiet protesterade inte mot de efterföljande skenrättegångarna, och hade inga problem med den nya regimen.

Som åskådare förstår man inte att vänsterpartisterna finner det lönt att fortsätta ljuga om den här perioden. Att partiet var diktaturkramande och avvisande mot folkstyre finns belagt överallt i öppna källor. Vem är de försöker lura? Kanske är det så att lögnen är något man ärvt. Att den sitter i väggarna.

Hermansson har till exempel sagt att något som förde honom mot det kommunistiska partiet var erfarenheten av att som värnpliktig under beredskapen ha sett skidor och snöskor i ett tyskt tåg i Skåne. Senare fick han höra att utrustningen använts för att inringa Narvik. Detta ska ha fått honom att genomskåda det svenska samhället och lämna Socialdemokratin för kommunisterna.

Ett märkligt val kan man tycka, eftersom kommunisterna var det enda parti i Sverige som vid tiden inte motsatte sig ockupationen av Norge. Kommunistiska partiet stod under direkt inflytande av Stalin, och denne var ännu i pakt med Hitler. Detta ursäktades av att Hitler förde en anti-kapitalistisk inrikespolitik och var i krig med brittiska imperiet. Motviljan mot Hitler fick alltså Hermansson att gå med i det enda riksdagsparti som välkomnade Hitlers framgångar.

Väl inne i kommunistiska partiet var inte Hermansson någon duvunge. Han fick centrala uppdrag efter krigsslutet. Kontakterna var då täta med kommunisterna i Östblocket som just höll på att rensa ut socialdemokrater och andra icke önskvärda krafter ur östra Europa. Socialdemokratiska tidningar rapporterade om avrättningar, tortyr, fängslanden och försvinnanden.

Hermansson jobbar sig fram mot partiledarskapet samtidigt som arbetarupploppen i Östtyskland, resningen i Ungern och bygget av Berlinmuren passerar. När Hermansson blev partiledare frammålas han som en förnyare. Men det var i sig inget brott med utvecklingen i Sovjetunionen, utan en återspegling av hur partiet utvecklades i Moskva. Avstaliniseringen som Hermansson ville förknippas med innebar således inget avsteg från kommunismen, utan att man höll god takt med resten av truppen. Så länge Stalin hyllades i Sovjet hyllades han också av Hermansson. Hermansson ska aldrig ha upphört att hävda att det var Finland som angrep Sovjetunionen 1939 - och inte tvärtom.

Att Sjöstedt lyfter fram Hermansson som brytpunkten i partiets historia, och i samma andetag pratar om värden som öppenhet och demokrati röjer i själva verket hur det ser ut i dagens vänsterparti. Man har aldrig gjort upp med kommunismen, precis som föregångarna aldrig gjorde upp Stalinismen, och precis som Lars Ohly aldrig skickade några "glädje-sms" vid murens fall.

Det är lögnerna som är den röda tråden.