Utrikesminister Ann Linde har fått hård kritik för att hon i helgen använde ordet ”massövergrepp” i stället för folkmord om folkmordet på armenier i Ottomanska riket - nuvarande Turkiet - 1915-1917.
Kritiken är berättigad. Omkring en miljon armenier dödades. Händelserna är faktiskt ett av tämligen få fall av etnisk rensning i historien som forskarna anser bör benämnas folkmord då syftet var att utrota en minoritet, även om flertalet armenier överlevde och kunde bo kvar i Turkiet.
Det är rimligt att politiker utgår från forskningen i sin beskrivning av verkligheten. I synnerhet när det kan misstänkas att de tar andra hänsyn – i detta fall till den diplomatiska relationen med Turkiet.
Däremot kan man ifrågasätta de allt vanligare kraven på att politiska församlingar officiellt ska ta ställning i historiska frågor, något USA:s regering gjorde i helgen då man "erkände" folkmordet på armenier. Det är en viktig distinktion även om den kan tyckas teknisk. Politiker ska utgå från fakta, men inte göra sig till överinstans i faktafrågor.
Folkmordet på armenier var en del av den etniska rensning som inleddes mot flera kristna minoriteter i det ottomanska riket under världskriget (1914-1918) och det direkt därpå följande grek-turkiska kriget (1919-1922).
Förutom armenier drabbades även assyrier och greker. Förföljelser av dessa hade pågått redan innan kriget och initierades inte bara av staten utan även av lokala grupper, däribland kurder. Konflikten handlade delvis om resurser som mark och handel men fick även etniska och religiösa förtecken som förstärktes kraftigt av att Turkiet kom i krig med de kristna grannarna Ryssland och Grekland. Minoriteterna blev tacksamma måltavlor för den turkiska regeringen som betraktade dem som potentiella landsförrädare.
Ottomanska riket förlorade kriget och upplöstes under dramatiska former. Övergrepp och massakrer förekom även mot turkar när den grekiska armén ockuperade delar av landet, om än i betydligt mindre skala. Dagens Turkiet bygger sin starkt nationalistiska identitet på att man under Kemal Atatürks ledning lyckades vända krigsnederlaget, kasta ut den grekiska ockupationsmakten och stoppa de planer som funnits i fredsavtalet i Sevrés 1920 om att stycka upp även Anatolien (dagens Turkiet).
Hädanefter skulle alla i Anatolien betraktas som turkar. De religiösa och etniska identiteterna förnekades som ett led i en hårdhänt nationalisering och modernisering. Det uppstod en kult kring staten, armén och Atatürk själv som lever än. Därför är frågan oerhört känslig än idag. Minoritetsgruppernas identiteter är fortfarande diskriminerade, många inom dem lever idag utomlands.
Bland annat därför har frågan på senare decennier uppmärksammats i väst. I mars 2010 erkände den svenska riksdagen folkmordet på armenier – mot den dåvarande alliansregeringens vilja. En handfull borgerliga ledamöter gick emot sina partier så att beslutet ändå fick majoritet i riksdagen.
Regeringen var emot ett ställningstagande just med argumentet att politiker inte ska skriva historia. Det är en hållning man bör hålla fast vid. Det är faktiskt svårt att förstå vad det betyder att man ”erkänner” ett folkmord politiskt. Sveriges riksdag och regering kan be om ursäkt för beslut som svenska myndigheter tagit historiskt. Svenska politiker kan även kritisera hur andra länder, som den turkiska, förhåller sig till sin historia. Men det är som sagt något annat än att ge historiska sanningar ett politiskt "erkännande".
I ett liberalt samhälle är historieskrivning en sak för forskare och intellektuella och den ska bygga på fri, öppen och kritisk debatt utifrån underbyggda källor och argument. Politiker kan vara oense om hur samhället fungerar idag och effekterna av olika reformer. Men den historiska sanningen måste få stå på egna ben. Risken är annars överhängande att det efter hand blir politiken med alla dess hänsyn, inte forskningen, som även avgör vad som har hänt. Följden blir lätt att vi väljer vår historia efter politisk tillhörighet.
Så kalla en spade för en spade när det är påkallat, men håll samtidigt isär politik och historieskrivning.
