Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ann-Sofie Hermansson: Det är inte elakt att tala klarspråk

Jag har med tiden blivit allergisk mot elakhet. Men att tala klarspråk om problem i vårt samhälle är inte elakt. Naivitet, försummelse och undfallenhet kan däremot vara det – särskilt när det sker från makthavares sida.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Är jag tillräckligt elak?, frågar sig Hanif Bali i slutkapitlet i boken "Mina nio liv". Det är en självbiografi författad av Hanif Bali och Jens Ganman, utgiven på Mondial. Högst läsvärd. Svar ja, skulle jag säga. Om man som jag i frågan läser in om hans budskap gått fram. Boken har många intressanta teman men det som griper an är hans ankomst till Sverige och hur socialtjänsten hanterade den då tre och ett halvt-årige Bali. En hårresande historia.

Det som händer Bali och flera andra med liknande bakgrund är att den revolutionärt islamistiska organisationen Folkets Mujahedin, med svenska myndigheters goda minne, ser till att barnen placeras hos familjer som är lojala med organisationen. För Balis del innebär det vid ett tillfälle att han får flytta från den trygga "helyllesvenska" familjen i Gråbo till en familj i Akalla med missbruk och försörjningsstöd.

”Hade jag varit ett blont och blåögt barn, som hetat Svensson i efternamn, med föräldrar som höll på AIK skulle föreningen AIK inte haft någonting att säga till om vid min fosterhemsplacering. Föreställ dig att AIK går till socialtjänsten och kräver att jag ska placeras hos en familj där farsan har en AIK-tatuering i pannan. Socialtjänsten hade bett dem dra åt helvete. Men när det kommer till invandrare försvinner plötsligt svenska myndigheters förmåga att be någon dra åt helvete. Att vara elak.”

Enligt Bali anlände ett hundratal barn till Sverige med samma bakgrund. Uppväxta i militärläger i Irak – barn som mot sin vilja hamnade under Folkets Mujahedins kontroll. Dessutom rekryterade samma organisation, på HVB-hemmet Bali var placerad på en period, medlemmar till den militära grenen i Irak. Enligt Bali skickades minst fem ungdomar till Irak direkt från ungdomshemmet. Några av dem dog. Enligt Bali outrett.

Om detta har även Hanif Azizi berättat i sin likaså läsvärda självbiografi ”Förortssnuten”. Författad av Hanif Azizi och Markus Lutteman, utgiven på Albert Bonniers förlag. Med den skillnaden att Azizi var ytterst nära att verkligen bli radikaliserad nog att ställa sig i den förföriskt beskrivna goda kampens tjänst. Så blev det inte. Både Bali och Azizi är kapabla personer som på var sitt håll tagit plats i vårt samhälle. Men det har inte varit en resa på en räkmacka direkt.

Just nu pågår en desinformationskampanj som hetsar mot socialtjänsten och helt uppåt väggarna menar att myndigheten kidnappar muslimska barn. Här är det på sin plats att höja rösten till försvar för svensk lagstiftning. Det finns skäl att omhänderta barn som utsätts för övergrepp. När socialtjänsten till skillnad mot i Balis fall verkligen gör sitt jobb och ser till barnens bästa ska den försvaras.

Jag har med tiden blivit allergisk mot elakhet. Det finns inget egenvärde i att vara arrogant. Tvärtom. Men att tala klarspråk om problem i vårt samhälle är egentligen inte elakt. Jag uppskattar Balis och Azizis befriande oängsliga berättelser om sina erfarenheter. Hellre det än tillrättalagda succé-historier. Jag är mer oroad över naiviteten hos svenska myndigheter. Den är elak.