Sommaren har i många länder, däribland i Sverige, inneburit ett gradvis lättande av restriktionerna. Men alltjämt hänger vissa av begränsningarna kvar. Och vi lever med en pandemilagstiftning som på många sätt medför inskränkningar i våra medborgerliga fri- och rättigheter.
Inskränkningarna har fyllt en viktig funktion. De är resultatet av ett försök till en balanserad avvägning mellan olika kostnader. Å ena sidan allvarlig sjukdom och död. Å andra sidan minskad frihet och skada på samhällsekonomi och människors välbefinnande.
På det stora hela har denna balansakt skötts föredömligt av vår regering. Misstagen har snarare handlat om att restriktioner inte sattes in i tid och bristfällig smittspårning under våren 2020. Detta föranledde, tillsammans med bristande beredskap hos kommunerna, den katastrofala smittspridningen på svenska äldreboenden.
Men med hänsyn tagen till nedstängningarnas samhällskostnader (som inte bara kan räknas i kronor och ören!) har man inte låtit åtgärderna för att minska smittspridningen bli extrema. Jämför detta med vissa europeiska länder som gick så långt under vissa perioder som att överhuvudtaget förbjuda människor att gå utomhus utan giltig anledning.
Nu kommer hösten och sannolikt med den ökad smittspridning. Oron för nya och mer smittsamma mutationer hänger konstant över oss. Ingen myndighetschef eller ledande politiker vill bli överrumplad av snabbt ökande smittal. Det finns därför en lockelse att åter införa vidsträckta restriktioner. Som minst lovade Folkhälsomyndigheten i ett pressmeddelande att inte lätta på några ytterligare restriktioner med tanke på vad som kan hända i höst.
Men de folkvalda och myndigheter som Folkhälsomyndigheten kan i detta läge inte enbart agera reaktivt. I vårt grannland Danmark har såväl ledande politiker som framstående sakkunniga insett att man måste bestämma sig för en rimlig inställning redan innan hösten och besvara frågan: Vilken nivå av risktagande är vi beredda att acceptera i vårt samhälle?
Det danska svaret på den frågan är att Covid-19 nu ska betraktas likt en säsongsinfluensa. Något som visserligen är skadligt men inte ska kräva en extraordinär anpassning från samhället. Det är en inställning som grundar sig på uppfattningen att vi inte kan leva på undantag hur länge som helst och att vaccinationerna eliminerat de värsta farorna.
Den 23 augusti förklarade Danmarks statsminister, socialdemokraten Mette Frederiksen, att med hösten väntar inte några stora nedstängningar. Men, inskärpte hon, trots att tre fjärdedelar av hela befolkningen är vaccinerad är det många under 40 år som inte vaccinerat sig. Men detta ska inte föranleda nya restriktioner. I stället uppmanar hon alla att ta sina vaccindoser.
Flera experter på smittskydd och epidemiologi i grannlandet stämmer in i Frederiksens linje. Sören Riis Paludan, professor i virologi och immunologi vid Aarhus universitet konstaterar i en intervju med tidningen Politiken att det inte är någon katastrof när exempelvis skolbarn blir smittade eftersom föräldrarna, på grund av vaccinationen, inte längre kan bli allvarligt sjuka (Politiken 4/8).
Det är alltså, enligt Paludan, inte längre rimligt att skicka hem hela skolklasser, med allt vad det innebär av förlorad undervisning, för att en elev är sjuk. Vi har ett annat läge nu än under 2020 och innevarande års första halvår: Andelen personer som kan bli "kritiskt sjuka" av Covid-19 är helt enkelt inte så stor.
Professorn i global hälsa vid Roskilde Universitet, Lone Simonsen, är inne på en liknande linje som Paludan. Hon menar att pandemin numera har fått "tänderna avskurna" och att vi därför bör låta smittan fortsätta som en vanlig säsongsinfluensa. Hon är positivt till att "Danmark kan låta epidemin löpa nu".
Den danska modellen är alltså att framöver acceptera att Covid-19 är en del av livet och att vi genom vaccinationer ska kunna leva obehindrat. Viruset inlemmas i de risker som varje människa naturligt lever med. Vi kan helt enkelt inte förvänta oss att leva riskfritt. Det är inget liv.
Alla länder har inte samma inställning. Australien, som tidigt undgick en bredare samhällsspridning på grund av snabba reserestriktioner, jagar nu varenda smittad person. Utegångsförbud, dryga böter och polisinsatser har blivit vardag.
Där har man av olika skäl valt att inte acceptera någon risk överhuvudtaget. Samtidigt har vaccinationerna framskridit långsamt. Därför betalar landet i stället ett drygt pris i form av ekonomisk skada och inskränkningar på medborgarnas rättigheter.
Våra myndigheter och sjukvården har nu redskap för att skydda riskgrupper. Vaccinationerna ger ett nästintill totalt skydd mot allvarligare sjukdom för de flesta. Dessutom utvecklas redan nya vaccin som ska syfta till att öka skyddet och anpassa sig till nya mutationer. Händer inget extraordinärt som helt omintetgör 2021 års vaccinationsprogram är det faktiskt dags att acceptera att Covid-19 är en del av våra liv och att dessa liv måste få utrymme att levas fullt ut på det sätt som vi gjorde innan 2020.
