"Vi samarbetar inte med ett parti vars ledare gick med i ett nynazistiskt parti". Det skrev kommunikationschefen för Socialdemokraternas ungdomsförbund den 22/9 på Twitter.
Nu går samma förbunds ordförande ut i en debattext (1/10) och föreslår att Socialdemokraterna ska söka stöd från Sverigedemokraterna för att höja pensionerna i Sverige. Med V:s och SD:s hjälp kan förslaget gå igenom, resonerar SSU:s ordförande Lisa Nåbo.
Antingen är SSU väldigt splittrat. Eller så pågår en mycket avancerad form av politiskt dubbelspel.
Det är sannolikt det senare som gäller. När Socialdemokraterna 2015 tillsammans med Miljöpartiet lade om migrationspolitiken ansåg det egna ungdomsförbundet att regeringens politik hade blivit "borgerlig och i praktiken rasistisk". Det var ord som uppenbarligen inte betydde mycket. För SSU står ju nu bakom den politiken.
Socialdemokraternas främsta politiska signum under 2010-talet är inte längre socialdemokratisk politik utan något som bäst kan beskrivas som strategisk flexibilitet. Partiet driver den linje som mest effektivt garanterar fortsatt maktinnehav.
Socialdemokraterna har utmålat oppositionens försök att söka stöd för en budget eller borgerlig regering med hjälp av SD till en fråga om att ge efter för fascister och rasister.
Sedan ska partiets egna försök att söka stöd från SD i riksdagen framstå som fullkomligt rimliga eller rentav nödvändiga.
Men hur ska denna strategiska flexibilitet säljas in till väljarna? Ska man pudla? Börja hävda att det hör till sedvanlig parlamentarism att söka stöd för sin politik i riksdagen, även om det råkar handla om SD? Eller erkänna att man "bara skojade" om att Kristersson, Busch och Sabuni gläntade på dörren till 1930-talet?
Varken det förra eller det senare går an. Det går ju inte att erkänna att det gångna decenniets retorik om att borgerligheten är ett hot mot demokratin skulle vara tomma fraser. Det enda sätt man kan fortsätta med dubbeltänket är att låtsas som om att inget speciellt har hänt.
Det kan nog gå. Det enda som krävs av socialdemokratiska politiker är att de sväljer sin stolthet och hoppas att svenskarna inte tar någon notis. Faktum är att Socialdemokraterna har bevisat att de kan vara så flexibla med sina principer att de i samma andetag både kan anklaga Moderaterna för att gå fascismens ärenden samtidigt som de själva inte har något emot stöd från "blåbruna krafter".
Man kan tycka att denna typ av strategisk flexibilitet är själlös och cynisk, men den är också väldigt effektiv.
Svensk politik har under mer än ett decennium varit dominerad av spelteori: Vem gör vad med vem och hur förhåller det sig till demokratins överlevnad. Det är främst Socialdemokraternas förtjänst. Även om Centerpartiet med entusiasm också hoppat på det tåget.
Att hamna i samma härad som SD politiskt har skrämt de övriga partierna. Politikutvecklingen har därför på vissa centrala områden varit förlamad. Politiskt har S tjänat på detta tillstånd. Sverige som land har däremot förlorat mycket.
Det är svårt att inte drabbas av misstanken att svensk politik av Socialdemokraterna betraktas som något sorts rollspel, frånskilt den faktiska verkligheten.
Politiker som Morgan Johansson och Annika Strandhäll rollspelar dagligen demokratins förkämpar, samtidigt som de, eller någon annan i partiet, byter fot i en central principfråga eller söker stöd av SD.
Detta dubbeltänk är inte ett tecken på olyckliga sammanträffanden, det har blivit Socialdemokratins främsta affärsidé. Det värsta är att det tycks fungera.
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
