Förskräckelsen var total när USA:s förre president Donald Trump talade i Bryssel för fyra år sedan. Det var i det gemensamma Nato-högkvarteret inför försvarsalliansens församlade medlemmar. Vilken buffel! Sådant nonsens! Amerikanska tidskriften The Atlantic kallade talet den värsta diplomatiska blundern på 70 år.
Trump sågade medlemmarnas engagemang vid fotknölarna. Han ifrågasatte det transatlantiska samarbetets själva kärna, hävdade kritikerna. Trump lät sur, otrevlig och odiplomatisk.
Men det han sa var i sak riktigt och har bara blivit mer rätt med tiden. Trumps budskap var enkelt: Europa måste betala för sin egen säkerhet och kan inte enbart förlita sig på USA.
Närmare bestämt 69 procent av försvarsalliansens samlade försvarsutgifter bärs ensamt av USA. I synnerhet Tyskland kritiserades därför hårt av Trump. Europas starkaste ekonomi hade då, för fyra år sedan, en försvarsmakt som var mindre än Polens hemvärn.
I ett för honom typiskt twitterinlägg skrev Trump efter brysselmötet: ”Nato-länderna måste betala MER, de förenta staterna måste betala MINDRE. Väldigt orättvist!”. Det här var eoner ifrån Obamas silkeslena och diplomatiska retorik. Men Trump hade rätt. Och hans kritiker hade fel.
Det Trump påpekade var att samarbetet inte kunde bygga på USA:s militärutgifter och ett gäng fripassagerare. Stora amerikanska militärbaser i Tyskland och Italien har utgjort en säkerhetsgaranti för hela Europa under decennier. Generationer av amerikanska soldater, piloter och matroser har gjort sin tjänstgöring på kontinenten. Samtidigt har de europeiska länderna lutat sig tillbaka och gjort så lite som möjligt.
Det är endast baltstaterna och de östeuropeiska Nato-medlemmarna, såsom Polen, som har uppnått Nato-målet att avsätta två procent av bruttonationalprodukten till försvarsutgifter. Det krävdes däremot ett fullskaligt krig i Europa innan tyskarna vaknade till. Förbundskanslern Olaf Scholz vände nyligen tvärt och gjorde det Trump krävt fem år tidigare. Först när Rysslands militär ödelägger Ukraina inser européerna att de måste se om sitt eget hus.
Det var inte det enda Trump fick rätt om. Trump försökte under 2017 övertyga EU om att köpa amerikansk gas i flytande form (LNG). Erbjudandet handlade till stor del om att hjälpa Europa att bli kvitt det ryska gasberoendet. Men mottagandet från Europa var kyligt. Dyrt och krångligt svarade tyskarna, billigare med gas från Ryssland.
Trump uttryckte i ett annat tal till europeiska politiska ledare att deras länder aldrig mer skulle behöva hållas gisslan av en enda energileverantör. Profetiska ord! Så här ett par år senare har Europa hamnat i den prekära situationen att vi finansierar Putins krig i Ukraina genom energiköp. Större summor pengar har gått till Kreml i betalning för gas sedan krigets början än de som hamnat i Kiev hos den ukrainska regeringen. Ett tydligare exempel på geopolitisk gisslansituation finns sannolikt inte.
Många av Trumps mer bestående poänger, exempelvis gällande handelsunderskottet med Kina, var insikter som förpassades till skräphögen av en enad västerländsk offentlighet på grund av vem som yttrade orden. Men även på den punkten har Trump fått rätt. Det ekonomiska beroendet av Kina är västerlandets stora akilleshäl och kommer att behöva hanteras under lång tid.
Det var så enkelt och lätt att tycka illa om narcissisten Trump. En mindre lättomtyckt politisk ledare är svår att finna. Men i hans buffliga direkthet fanns också en tydlig kvalité: Trump censurerade sig aldrig, han kunde inte motstå lockelsen att peta såväl vänner som fiender i bröstet med sitt pekfinger. Lärdomen av detta är att det som sägs är oändligt mycket viktigare än vem som säger det. Det behöver man inte vara Trumpanhängare för att ta till sig.
