Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Antibiotikaresistente bakterier / MRSA. Bild: Cornelius, Poppe
Antibiotikaresistente bakterier / MRSA. Bild: Cornelius, Poppe

Alexandra Waluszewski: Den billiga produktionen kan ha ett högt pris

Pressade produktionskostnader, inte minst inom matproduktionen, skapar liksom bristande lagerhållning risker som kan bli kostsamma i slutänden, skriver gästskribenten Alexandra Waluszewski, professor vid ekonomisk-historiska institutionen Uppsala universitet

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Corona har gett oss alla en viktig läxa: Hur produktionen av varor och tjänster ser ut och är organiserad får konsekvenser.

Det gäller förstås djurhanteringen på Kinas vilt- och matmarknader. Men Corona har även visat hur det kan gå när man behandlar skyddskläder som om de vore triviala förbrukningsvaror, och inte livsviktiga komponenter i produktionen av vård. Viruset har även lärt oss att ett land kan få svårt att köpa medicinsk utrustning när andra länder väljer att införa exportförbud och prioritera den egna befolkningens behov. Vi har också fått känna av sårbarheten som uppstår när produktionen av centrala läkemedelsubstanser är beroende av så komplexa och sårbara logistikkedjor att inte ens företagen som levererar läkemedlen vet exakt var substanserna finns att få tag på.

Före Corona stod låga produktionskostnader ensidigt i fokus. ”Outsourcing” (entreprenad), ”off-shoring” (tillverkning på andra sidan jorden), och ”just-in-time” (obefintlig lagerhållning) var ledstjärnor, både för privata företag och offentliga organisationer. Upphandlingslagstiftningen drev på detta ytterligare genom kravet att handla till lägst pris.

Den svidande erfarenheten av Corona är att anorektisk, stenhårt slimmad produktion inte har kapacitet för att hantera det oväntade. Vare sig i industri eller vård.

Förhoppningsvis har Corona också lärt oss något om sambandet mellan djurbaserad mat och zoonotiska sjukdomar, där virus och bakterier förs över från djur till människa. Inte bara Corona, utan ett antal epidemier har startat på det sättet. En virusinfektion kan inte behandlas med antibiotika. Men den kan leda till sekundära bakterieinfektioner som till exempel lunginflammation. För den som drabbas är det av största vikt att bakterierna inte är resistenta mot antibiotika.

Ännu är det för tidigt att avgöra om Italiens höga dödstal i Corona har ett samband med landets höga dödlighet i antibiotikaresistenta infektioner. Vad som är fastslaget är dock att Italien har mer än 10 000 dödsfall per år i sådana infektioner. I världen beräknas antibiotikaresistens orsaka 700 000 dödsfall per år. Återigen finns en koppling till matproduktion. Italien är inte bara vida berömt för parmaskinka och salami. Det är också ett av de länder i Europa som använder mest antibiotika i sin djurbaserade matproduktion, 273.8 mg/PCU, att jämföra med Sveriges 11.8 mg/PCU*.

Italien är inte ensamt om denna frikostiga konsumtion, omkring två tredjedelar av världens antibiotikakonsumtion beräknas ske i djurbaserad matproduktion. Med eller utan veterinärförskrivning, oftast för att behandla ”produktionssjukdomar”. Regelbunden tillsats av antibiotika i djurens mat eller vatten får ersätta investeringar i förebyggande hälsa, hygien och utrymme.

Antibiotika är med andra ord en frestande genväg till låga produktionskostnader. Och till billigt kött i butiker, på restauranger och i storkök. Men att jaga låga kostnader i sig kan ge dyra biverkningar. Regelbunden tillsats av antibiotika till djur driver resistenta bakterier, vilka sprids till människor.

I Sverige kan vi idag skatta oss lyckliga åt ett flera decennier långt och medvetet arbete med att begränsa användningen av antibiotika, både i humanmedicin och i djurbaserad matproduktion. Redan i början av 1980-talet inledde ett antal pionjärer inom produktion av griskött, där förbrukningen traditionellt sett är störst, arbetet med att få bort den antibiotika som då ingick som obligatorisk ingrediens i djurens foder. Engagemanget, som först drevs av lantbrukare, representanter för Lantbrukskooperationen och expertis, samt media, vidgades till att omfatta den politiska sfären. Den 1 januari 1986 fick Sverige, som första land i världen, en lagstiftning som förbjöd rutinmässig tillsats av antibiotika till djur. För att kompensera rutinanvändningen fick i stort sett hela produktionen förändras. Ett stort antal aktörer involverades i utvecklingen av förebyggande djurhälsa, hygien, foderkvalitet, utrustning, produktionsdesign, utbildning, med mera.

Resultatet blev att Sverige fick en av Europas lägsta konsumtion av antibiotika för djur: drygt en tiondel av medelvärdet i Europa. Tillsammans med omfattande åtgärder inom humanmedicinen har Sverige, enligt Folkhälsoinstitutet en "gynnsam situation" vad gäller förekomsten av resistenta bakterier som MRSA och ESBL, både hos djur och människor.

Men det skulle dröja omkring 30 år innan den låga konsumtionen av antibiotika i svensk djurbaserad matproduktion uppmärksammades i handeln och av konsumenterna. Däremellan kom EU-inträdet 1996 och inflödet av kött till låga priser från antibiotikabaserade produktionssystem. Den svenska produktionen av griskött föll med nära hälften och i stort sett alla svenska små och medelstora grisproducenter slogs ut.

Först efter 2014 års intensiva mediedebatt om MRSA i danska grisbesättningar blev den restriktiva svenska användningen av antibiotika aktivt marknadsförd av handeln och uppskattad av konsumenterna. Offentlig upphandling av mat till skolor, sjukhus och äldreboenden har dock haft betydligt svårare att ställa krav på restriktiv antibiotikaanvändning.

Kanske kan Corona leda till en förändring. Pandemin har på ett mycket obehagligt sätt lärt oss att låga produktionskostnader på en plats kan ge mycket höga kostnader på en annan. Men ingen produktion är av naturen given. Det är alla som handlar och upphandlar: offentliga organisationer, företag och konsumenter, som antingen blundar för, eller ställer skarpa krav på, vad produktionen skall klara av. Det sistnämnda kan svida i lite mer plånboken här och nu – men vara ovärderligt när det oväntade inträffar.

*PCU är en teknisk mätenhet baserat på antal djur och står för milligram verksamt ämne per populationskorrektionsenhet