Det finns närmast en besatthet av USA i svenska medier. Amerikanska presidentval bevakas med en intensitet som få svenska nyhetshändelser kan tävla med. Till och med resultatet i ett amerikanskt mellanårsval kan putta ned mer relevanta svenska nyheter från nyhetssajterna.
För att inte tala om expresidenten Donald Trumps olika förehavanden som fortfarande fortsätter att ge upphov till en strid ström av artiklar. När han var president var det lätt att tro att svenska kultursidor i själva verket skrev för en amerikansk publik, sett till hur ofta han var föremål för ännu en artikel. Analyserna var varken intressanta eller unika, allt som oftast gick de ut på att såväl Trump som stora delar av det amerikanska folket måste vara spritt språngande galna.
Problemet med den svenska USA-rapporteringen är att den är ofullständig. Vi får oftast bara höra den ena sidan av berättelsen. Den som handlar om Republikanernas radikalisering, de nya striderna i det amerikanska kulturkriget och inskränkningar mot abortlagstiftning eller hbtq-rättigheter. Men att bara beskriva den amerikanska högerns framfart räcker inte för att förstå de senaste decenniernas utveckling i USA. Den sortens polarisering som utspelar sig i USA uppstår inte ur tomma intet, utan den kräver en lika aktiv motståndare som försöker påverka utvecklingen i en annan riktning.
I sin nya reportagebok ”Skymning i Amerika” (Volante förlag 2023) ger journalisten Malin Ekman oss den andra sidan av berättelsen. Ekman, till vardags USA-korrespondent i Svenska Dagbladet, fördjupar sig i den amerikanska vänsterns radikalisering i stället för högerns.
Hon besöker bland annat den amerikanska västkusten: Portland, San Fransisco och Seattle. De är så kallade progressiva städer och har tillhört USA:s starkaste vänsterfästen. Alla dessa platser dras numera med allvarliga sociala problem, som utbrett missbruk, hemlöshet och kriminalitet. De har även det gemensamt att de har tjänat som experimentverkstad för den amerikanska vänstern.
Ett av de mest misslyckade och radikala experimenten ägde rum i Portland i delstaten Oregon. I samband med Black Lives Matters-protesterna som spred sig över USA under sommaren 2020 kom ökade krav från Black Lives Matters-rörelsen att ”defund the police”, det vill säga att avfinansiera Polisen. Det var precis vad som skedde i Portland, där stadens borgmästare demokraten Ted Wheeler hörsammade demonstranternas krav. Polisens budget bantades med 15 miljoner dollar vilket ledde till att antalet skjutningar i staden ökade med 200 procent, affärer lämnade centrum på grund av den ökade brottsligheten och att knarklangare tog över gatan. Drygt ett år senare beslutade sig Wheeler för att höja anslagen till Polisen igen.
Malin Ekman gör även ett nedslag i New York, och låter oss följa med och besöka några av stadens finaste privatskolor. De utgör en säker inträdesbiljett till landets mest prestigefyllda universitet som Yale och Harvard. De exklusiva och anrika skolorna är dock allt annat än stockkonservativa. I kölvattnet av Black Lives Matter-protesterna har de anpassat sin läroplan efter den allra mest ”progressiva” vänsterns tankegångar om såväl genus som ras. Ord som ”tjejer och ”killar” undanbedes. Vita barn lär sig om sina nedärvda rasprivilegier medan svarta och ”icke-vita” får höra att de är förtryckta. Till och med matematikundervisningen ska anpassas efter ett antirasistiskt synsätt genom ”rättvis matematik”, eller ”equitable math”. Att skilja på rätt och fel svar kan nämligen vara ett uttryck för ”vit överhöghet”. Och nej, det är tyvärr inte ett skämt.
Det bästa man kan säga om privatskolornas antirasistiska agenda är att den åtminstone förbereder ungdomarna på vad som väntar dem på de amerikanska elituniversiteten. Där lever och frodas den tankeströmning som ofta beskrivs som ”woke”, den rörelse som säger sig kämpa för social rättvisa. Men i stället för att stå upp för ett fritt intellektuellt klimat, något som brukade känneteckna den högre utbildningen, har USA:s prestigeuniversitet blivit hem till cancelkulturen. På amerikanska universitet så har så många som 200 föreläsningar och seminarier stoppats på grund av protester från lärare eller studenter, eller både och.
Den vars åsikter kan bedömas som misshagliga eller provocerande kommer med största sannolikhet att tvingas bort, avbokas eller sparkas. Den som inte uppfattas som tillräckligt tolerant, rasmedveten eller vänster ska bort. Det är ett av wokerörelsens mest totalitära inslag. Den tillåter inte oliktänkande eller kritiker. Den som inte är med dem är emot dem. Det finns bara en sanning, något som gör att den amerikanska vänsterns radikaler har mycket mer gemensamt med sina motståndare än vad de själva tror.
Hur gärna man än skulle vilja så stannar inte den amerikanska diskursen i USA. Sverige har en förmåga att anamma det allra sämsta som amerikansk kultur har att erbjuda. I vårt trendkänsliga land är det viktigt att hänga med, och definitionen av att hänga med är att hålla koll på vad som sker i USA. Det gäller dessvärre inte bara allehanda amerikansk skräpmat och tv-serier på Netflix och HBO, utan även den amerikanska vänsterns teorier om ras och identitetspolitik. Idéerna sprider sig till svensk samhällsdebatt, svenska universitet och svenska företag.
De amerikanska idéernas intåg i Sverige märks inte minst på de ord som numera återfinns i det svenska språket, som minoritetsstress, rasifiering och vithetsnorm. Det här är inte ord och begrepp som bara används på vänsterlutande kultursidor eller av aktivister i sociala medier, utan de har tagit sig in i allt ifrån myndigheters informationsmaterial till universitetens kurskataloger. Svenska skattebetalare finansierar alltså verksamhet som reproducerar bilden av att det finns inbyggda motsättningar mellan människor av olika hudfärg.
Exempelvis drev Länsstyrelsen i Stockholm fram till 2021 det EU-finansierade projektet ”Vidga normen” som skulle öka ”de praktiska färdigheterna i att bygga upp ett strukturerat arbete med aktiva åtgärder kopplat till hudfärg”. Inom ramen för Vidga normen producerades bland annat publikationerna ”Minoritetsstress i praktiken” och ”Vita privilegier och diskriminering”, där läsaren kunde lära sig om faran med ”vit skörhet” och att inte inse sin roll i de rasistiska strukturerna. Och häromåret gick den första svenska kursen i ”kritiska vithetsstudier” av stapeln på Stockholms universitet.
Att uttrycken används i informationsmaterial från myndigheter och i en universitetsmiljö kan få dem att framstå som allmänt vedertagna och neutrala. Tvärtom är de djupt ideologiska och målar upp en världsbild där en människas främsta och viktigaste egenskap är hennes hudfärg. Det är inte progressivt eller framåtsyftande, det är bland det minst moderna man kan föreställa sig.
Dessutom tar de amerikanska modetermerna inte överhuvudtaget hänsyn till den svenska kontexten, vilket visar varför det är nästan omöjligt att klippa och klistra idéer från ett land till ett annat utan att ta hänsyn till sammanhang. Var ska exempelvis ”vita” grupper som historiskt sett har utsatts för rasism i Sverige, som judar, samer och romer, placeras in i den amerikanska hudfärgshierarkin? Är de offer eller förtryckare enligt rasteoretikernas logik? Än en gång leder identitetspolitiken till en återvändsgränd.
Sverige skulle göra bättre i att snegla mindre på amerikansk samhällsdebatt och dess polariserande politik och språkbruk. Det är en av många lärdomar som går att dra från Ekmans bok.
