Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Jonas Lindstedt
Bild: Jonas Lindstedt

Anna-Karin Wyndhamn: De vuxna ska bestämma i skolan

I försök att tona ner auktoriteten har läraren döpts om till coach, mentor eller bara kallats pedagog.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Den senaste dispyten om den göteborgska skolverksamheten handlar om balansen mellan skolans två huvuduppdrag: kunskapsutveckling och socialisering.

Medan ansvarig politiker Axel Darvik (L) kräver fokus på lärande och resultat, argumenterar skolfolket för vikten av stödfunktioner; och att studiero förutsätter assistenter och specialresurser på plats (GP 28/2).

I mitt arbete besöker jag ibland klassrum för att bedöma undervisningen. Slående är just svårigheten att få till varaktig ordning: det är trixigt att få eleverna att sitta på anvisad plats. Anmärkningsvärt många har svårt att, utan mankemang, följa instruktioner och hålla fokus på den syssla som läraren ber dem att engagera sig i. En del är ”all over the place” hela tiden.

Det finns många skäl till att det förhåller sig så. Idén om att det är fult att gruppera elever efter behov och förmåga. är en bidragande orsak. Kunskapssynen och de arbetsformer den ger, är en annan.

Inget av detta kan dock förklara att så många elever har svårt att sitta normalt på en stol och lyssna när läraren talar. Jag vet att det är ytterligt radikalt, men jag tänker föreslå att det också handlar om vilken slags fostran föräldrar ger, eller inte ger, sina barn.

För att undvika dålig stämning kan vi hitta någon yttre att gemensamt skylla på, i alla fall ha som trolig källa. Jag föreslår några väl valda danskar. Den första är terapeuten Jesper Juul (1948-2019) som gjorde det fogliga föräldraskapet förebildligt. Hans tes, att barnet är kompetent, har gjort rent bord med föreställningen att den unge är i behov av en vägvisande hand. Juuls idealförälder säger inte till på skarpen och kräver inte lydnad. Ut med pekpinnar och plikt, in med lust och mjuk demokrati. Riv hierarkierna!

Detta har förstärkts av en annan dansk, Bo Hejlskov, som länge var guru inom konflikthantering. Hans lågaffektiva bemötande av barn med ”problemskapande beteende” innebär att vuxna bokstavligen ska ta ett steg tillbaka. Vuxna ska inte höja rösten eller tillrättavisa, utan i stället fälla ner blicken och lämna barnet som stökar i fred. Detta är ett recept som förespråkats på en bred skolfront vid smågruff såväl som handgemäng.

Omförhandling av rollerna för vuxna och barn har också påverkat läraruppdraget. Juuls idéer om det kompetenta barnet, har i stycken påverkat barnomsorgen och de första årens skolgång. I försök att tona ner auktoriteten har läraren döpts om till coach, mentor eller bara kallats pedagog.

Med sistnämnda epitet klumpas medvetet alla de olika funktioner som finns och verkar i skolan ihop till en och samma. Inga synliga hierarkier, ej heller någon precision i vem som gör vad. Danskt hygge? Nej, men kanske vägen till svenskt skolkaos.

Och där är vi tillbaka i den konflikt som min text startade i. Hur utbildning och fostran samsas är centralt att både diskutera och problematisera. Men visst gnissel skulle undvikas med föräldrar som bättre förbereder barnet på skolgångens grundpremiss: det är de vuxna som bestämmer.