Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Vattenskotern har hamnat i skottgluggen.  Bild: Stina Stjernkvist/TT
Vattenskotern har hamnat i skottgluggen. Bild: Stina Stjernkvist/TT

Joakim Broman: De små förbudens förbannelse

En mängd godtyckliga förbud mot sådant man inte gillar leder i längden till ett ofritt samhälle, påminner Joakim Broman om.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Nu är det slutlekt, sa infrastrukturminister Tomas Eneroth (S). Han syftade på de omdebatterade vattenskotrarna, som efter ett regeringsuppdrag till Transportstyrelsen ska omfattas av ett krav på genomgången förarutbildning och förarbevis. Några veckor tidigare hade Aftonbladets ledarsida krävt ett totalförbud (29/6), utan att bemöda sig om att kontrollera att ett sådant förbud i praktiken redan finns. Vattenskotrar får egentligen bara framföras på allmänna farleder – som i princip bara utgörs av större farleder längs kusterna – och där länsstyrelserna beslutat om undantag. Men efter att ett EU-direktiv klassat vattenskotrar som båtar är rättsläget oklart, och reglerna beivras inte.

Både Aftonbladets faktakoll och vattenskotrarnas varande går uppenbarligen att diskutera, men mer intressant är kanske att reflektera över det man skulle kunna kalla förbudsinstinkten.

Bara några dagar innan artikeln om vattenskotrar krävde nämligen Aftonbladets Lena Mellin (25/6) ett förbud mot att ha en egen pool på tomten. Helt onödigt resursslöseri, anser hon, eftersom Sverige är “nedlusat av sjöar, havsstränder och älvar”. Och kommunala badhus med skenande byggkostnader, kunde man kanske lägga till, men då rör man sig samtidigt bort från poängen, som är denna: Sverige är ett fritt land där landets medborgare själva har att bestämma över sina prioriteringar och vad man anser vara onödigt och inte. Lena Mellin kanske har turen att bo med sjöutsikt, men det har inte alla.

Och även om någon strandnära familj valde att skaffa pool finns det ingen garanti för att det rör sig om “ett slöseri”. Om den används flitigt och kan användas året om och som ett argument för att strunta i Thailandsresan kanske det rör sig om en samhällsekonomisk och miljömässig vinst. Om det nu var just det som var det viktiga, och inte individers fria val.

Mellin har rätt i att Sverige här och var har vattenbrist. Men varför ska just pooler förbjudas, istället för badkar? Ska det bli förbjudet att plantera vattenkrävande växter eller att duscha riktigt länge på morgonen?

Ett bättre alternativ vore att vi faktiskt betalade marknadspris för vattnet som vi konsumerar. Idag har kommunerna monopol på VA-anläggningarna, och det är förbjudet för dem att ta ut mer i taxa än vad vattnet kostar att leverera. En situation som bland annat lett till att vatteninfrastrukturen på många håll i landet är hopplöst eftersatt.

Vattenbristen skulle kunna åtgärdas med ekonomiska styrmedel. Men då antar man också att det bara var vattenbristen som var problemet. Sverige, och särskilt arbetarrörelsen, har en lång tradition av att vilja förbjuda det man ogillar, det som verkar onödigt eller det som man anser är dåligt för befolkningen. Reklam i radio eller tv, parabolantenner – som det socialdemokratiska kvinnoförbundet en gång ville förbjuda – och rökning på uteserveringar.

På 1980-talet var det till och med förbjudet att äga en egen telefon, eftersom Televerket hade monopol. (Moderatledaren Ulf Adelsohn dömdes 1985 till 15 dagsböter á 20 kr för sin importerade telefon.) Som rapporten “10 sätt att öka friheten” från Liberala ungdomsförbundet pekar på är det märkligt att det krävs tillstånd för att anordna danstillställningar och att det är förbjudet att servera alkohol utan att också erbjuda tillredd mat. Det är sådana märkligheter som efter murens fall raljant brukade kallas DDR-Sverige, men vars rester lever kvar.

Nej, man måste inte gilla röklukt eller bullrande vattenskotrar, eller tycka att dessa företeelser måste vara tillåtna alltid och överallt. Men man måste ta ansvar för att krav på ett godtyckligt förbud leder till fler, och att sådana sammanstrålar till ett ofritt samhälle. Inte minst måste den som gör anspråk på att stifta lagar kunna resonera i principiella termer. Den som inte kan förklara den väsentliga skillnaden mellan en vattenskoter och en liten motorbåt har ingen rätt att förbjuda bara det ena. Det går inte att hänvisa till folkvett framför lagstiftning i smittspridningsfrågor under en pandemi och samtidigt anse det omöjligt att tillåta cigarettrök på uteserveringar.

Framför allt går det inte att förvänta sig att de som ska lyda sådana regelverk samtidigt respekterar varken lagarna, eller de som stiftat dem.