Det blev ett av de största företagsuppköpen någonsin i sitt slag. Mjukvaruföretaget Microsoft – ett av världens största bolag alla kategorier – fick i höstas igenom sitt köp av spelbolaget Activision Blizzard. Det sistnämnda står bakom storsäljare som Diablo, Call of Duty och World of Warcraft. Slutnotan för Microsoft landade på 68,7 miljarder dollar, i svenska kronor omkring 680 miljarder kronor.
Det saknades inte hinder på vägen. Länge tröskades uppköpet av USA:s och EU:s konkurrensmyndigheter. Men till slut, efter flera år av förhandlingar och milslånga kontrakt som skulle förhindra Microsoft från att få en monopolliknande ställning på spelmarknaden gav byråkraterna i både USA och EU med sig.
Men det fanns en hake. Den brittiska myndigheten Competition and Markets authority (CMA) höll ut in i det sista och blockerade uppköpet i flera månader efter att övriga instanser världen över gett sitt godkännande.
Var det inte precis sådant som inte skulle ske efter Brexit? Förespråkarna för ett utträde ur EU hade visioner om att Storbritannien skulle bli ett europeiskt Singapore - en oberoende marknadsliberal frihamn på behörigt avstånd från klåfingriga brysselbyråkrater.
I stället för att ställa till med besvär skulle brittiska myndigheter genom sin liberala inställning locka företagsetableringar, kapitalinflöde och entreprenörsanda.
Utanför EU, lovade Boris Johnson, skulle britterna kunna avreglera och förenkla marknaden så att London kunde återta åtminstone en del av sin forna ställning som finansiellt centrum i världen. Det skulle bli lättare för bolag att etablera sig i Storbritannien vilket skulle vitalisera ekonomin.
Med några år i backspegeln sedan utträdet formaliserades 2020 har de förhoppningarna ännu inte infriats. Storbritannien har inte lyckats utnyttja utträdet på ett konstruktivt vis.
De tre stora löften som Brexitsidan gav - och som bidrog till segern majoritet i omröstningen om utträde 2016 - var att landet skulle återfå sin politiska autonomi, bli ekonomiskt framgångsrikt och kunna driva en av Europa oberoende migrationspolitik.
Resultatet har blivit milt sagt blandat. Den brittiska regeringen kämpar fortfarande med den politiska autonomin. Att ta sig ur åratal av politisk och byråkratisk integrering med EU sker inte i en handvändning. Det är en långsam process som kommer ta många år till. Frågan är om den processen hinner bli klar innan det uppstår en stark EU-opinion för återinträde?
I migrationspolitiken visade det sig att Brexit inte så mycket förändrade antalet människor som söker sig till de brittiska öarna utan snarare vilka. I stället för gästarbetare och migranter från resten av Europa så har Storbritannien tagit emot ett ungefär lika stort antal människor från resten av världen.
Att ersätta EU:s fria rörlighet av människor med nationell politik visade sig vara svårare sagt än gjort. Löftena om att snabbt göra migrationspolitiken mer selektiv och restriktiv har inte kunnat infrias. En lärdom är att det största hindret för en förändrad migrationspolitik inte är EU utan internationella överenskommelser som bakbinder de folkvalda.
Storbritanniens motsvarighet till Migrationsverket lyckas inte tillräckligt snabbt skicka tillbaka personer vars asylansökan nekats. Samtidigt har det varit svårt att få Frankrike att stoppa det stora antal båtflyktingar som ständigt tar sig över kanalen - inget av det har direkt påverkats av Brexit.
Att det inte går att ändra massvis med lagar och regler hur enkelt som helst är kanske inte så förvånande. Likaså att migrationspolitiken inte så enkelt kan ställas om helt. Men att den brittiska ekonomin, tre år efter utträdet, fortfarande inte uppvisar några tecken på att lyfta är det verkliga underbetyget för Brexit-förespråkarna.
Londonbörsen för i dag en undanskymd tillvaro. Andelen nya bolag som listas på börsen är låg, även jämfört med motsvarande EU-börser. En av de stora besvikelserna var när den brittiska chip-tillverkaren ARM, vars produkter används i telefoner och bärbara datorer, valde att börsnotera sig i New York och inte London.
Antalet globalt verksamma teknologiföretag som väljer London som huvudbas år lågt, i kontrast till förhoppningarna. Kapitalinflödet till landet är lägre än vad det var kring Brexit-omröstningen 2016. Att européer väljer bort Storbritannien var möjligen väntat på grund av den ökade regelbördan, men utträdet har inte inte ökat pengainflödet från Asien och de amerikanska investeringarna i landet är på samma nivå som 2014, flera år innan Brexit-omröstningen.
Ska man göra en väldigt generös tolkning av EU-utträdet så är det att huvudorsaken till de ekonomiska problemen inte nödvändigtvis är Brexit (även om det spelar in) utan att Toryregeringen inte förmått göra något positivt av skilsmässan med EU. Det är inte som att den politiska viljan saknats, men det är uppenbarligen inte så lätt att göra Storbritannien till ett europeiskt Singapore.
Brexitförespråkaren Nigel Farage, vars parti UKIP existerade främst för att driva på för en omröstning berättade under förra sommaren att ”Brexit har misslyckats tack vare Tories förräderi”. Han gör det nog lätt för sig. Snarare är det nog så att det krävs ansträngningar utöver det vanliga för att skapa en framgångsrik och dynamisk ekonomi, vare sig man är med eller står utanför den Europeiska unionen.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
