Centerpartiet har presenterat sin valanalys, som fått rubriken ”Hela landets liberala röst”. Det hade varit mer rättvisande att låna ett par takter från Liberalernas Johan Pehrson och kalla den ”Både sött och salt”. Det räknas upp många salta motgångar, medan den söta trösten ligger i att man anser sig tappert och ensamt ha stått upp för det goda och rätta.
Valresultatet beskrivs i osminkade ordalag: ”Centerpartiet nådde inte något av de mål vi satte upp för valet. Vi saknar inflytande över regeringspolitiken och är med och styr i väsentligt färre kommuner och regioner efter valet.”
Varför? Två förklaringar ter sig särskilt viktiga.
Övriga partier och lejonparten av väljarna envisades med att intressera sig för sakfrågor, vilket inte var C:s starka sida: ”Endast 4,6 procent av hela väljarkåren tyckte att Centerpartiet hade bäst politik i deras viktigaste fråga.” Särskilt besvärligt var att C stod utan trovärdighet i den centrala frågan om lag och ordning och att man helst ville föra debatten i ljusa och optimistiska termer, medan det allmänna stämningsläget var kärvt. C uppfattades därmed som ”tondövt”.
Väljarna man ändå fick, den bristande musikaliteten till trots, gjorde enligt analysgruppen sitt val i hög grad på grund av partiets starka värderingar. De kallas allmänt ”grönt liberala” i rapporten men tycks mer än någonting annat handla om att man ogillar sverigedemokrater och inte vill ta i dem med tång.
Förklaring två gäller maktpolitiken. Januariavtalet var bra, men när det inte blev något nytt samarbete med S efter att det havererat kom man att ses som passivt stödparti. Att bejaka en S-regering men inte en S-budget skapade ytterligare oklarhet, och Annie Lööfs signal inför valet om att Magdalena Andersson var hennes statsministerkandidat borde ha kommit tidigare än i augusti. Vilken sida som ska stödjas 2026 nämns inte uttalat, men resonemangen pekar entydigt vänsterut.
Vägen framåt bör nu gå via mer ”grön liberalism”, fortsatt icke-beröring visavi SD, status quo i invandringspolitiken (som knappt nämns på 118 sidor) samt stöd till en vänsterregering.
Ett vinnande koncept? Jag har mina dubier.
Ett tips till C kunde vara att studera hur det har gått för Radikale Venstre (RV) i Danmark. RV var en gång klassiska kungamakare i mitten men numera stöder de ständigt vänsterregeringar samtidigt som de ivrar för breda lösningar i mitten.
Enligt författaren Claes Kastholm Hansen kom ett ”märkvärdigt fanatiskt drag” in i RV:s politik under Marianne Jelveds långa partiledartid (1990-2007): ”Jelved avskydde Venstre och svor livslång trohet till Socialdemokraterna, varigenom hon gav ifrån sig de Radikales viktigaste vapen – att de kunde vara på bägge sidor. Samtidigt blev de rabiata i utlänningspolitiken och efterhand också i miljöpolitiken.”
Känns det igen?
Belöningen blev ett ras till 3,9 procent i folketingsvalet i höstas och ännu värre: När det efter långa förhandlingar till sist kom en bred regering över blockgränsen till stånd hamnade idéns främsta förkämpar i RV utanför.
Fråga inte för vem varningsklockan klämtar, Muharrem Demirok. Den klämtar för dig.
